Aftonbladet – 19 maj 1843, sida 2

rn RE yfta stod hon en punkt i hans tankar, innan hälfen af den alnslånga meningen i protokollet: var slut, ty kärleken och juridiken tala ej samma språk. Imedlertid var han omtyckt af sina kamsater och aktad af sina förmän. Så förgingo tvänne år utan att de älskande åersett hvarandra. Hon var nu sjutton år, han jugusex. Då erhöll Axel ett bref från hemmet, som gaf dödsslaget åt alla i tysthet närda förhoppningar. En rik handlande ifrån Stockholm hade under en resa till Bergslågen besökt hans fosterfader, sett Sophie, och begärt henne till sin maka. Deras bröllopsdag var redan utsatt, och le bjödo Axel att öfvervara den; de kände ej att han på denna dag måste skrinlägga sin innerz liga kärleks alla förhoppningar i saknadens och slömskans likhvall! Genast efter bröllopet skulle de nygifta resa till hufvudstaden, der den lycklige fästmannen var bosatt. Hvad skulle den arme Axel göra? — till bröllopet kunde han ej resa, han ursäktade sig med tjensteåligganden; men lika omöjligt var det för honom att återse Sophie som en annans maka. Han måste bort, han måste fly henne, för hvars i terseende han velat ge sitt lif. Vid den tid Sophie ankom till Stockholm med sin maka lemnade Axel sin tjenst i hofrätten och flyttade som biträde till en domare i Stora Kopparbergs län. Snart erhöll han sjelf förordnande och kort derpå en befattning i den stad, der bans fosterföräldrar bodde. Der flyttade han i deras hus, tog Sophies förra rum och frossade i minnen af fordna, gladare tider. Sophie hade gjort hvad man kailar ett godt partis Hennes man var rik och god, om än litet