Aftonbladet – 16 maj 1843, sida 2

igt att hålla längre resonnement i elt så hederssränkande ämne, och sedan jag försäkrat Kommissionen, att jag visst icke för hvilken summa som heldst skulle kunna tillåta mig att begå ljufstrek — ville jag icke vidare afhöra Kommissionens orimliga och opassande uttryck, utan erbjöd mig att på stället ånyo, och till sjelfva Kommissionen, erlägga den omtvistade summan 3 Rdr 352 sk. Men som Kommissionen yttrade sin förmodan att snart nog göra flera sådana upptäckter, så emottogos icke de erbjudna penningarne. Derefter tillsades mig att inom 24 timmar redoviså för alla de penningar, jag, såsom Inspektor vid Svartlå Bruk, hade uppburit af de i Kommissionens Ordres (bil. M 3, se ofvanföre) uppgifna personer. Jag svarade, att jag ansåg öfverflödigt fördröja den äskade uppgiften ett enda ögonblick, då den senast och på stället kunde afgifvas, och vore så sanska lätt och snart gjord, emedan jag af nämnde personer alldeles icke hade erhållit ett enda öre. Föröfrigt gaf jag Kommissionen tillkänna, att vid Svartlå numera icke fanns något Bruk, sedan öfversten Klingstedt under sin dispositionstid redan 4824 och 23 hade nedrifvit Bruket och transporterat det till Alter i Piteå socken, der han då hade åtagit sig anläggning af ett nytt bruk, hvarvid det så förträffligen passat att begagna den förut vid Svartlå anlagda smedjan, och att ag vid Svartlå var ingenting annat än arrendator af landtegendomen. Härmed förbehöll jag mig få vara befriad från några vidare ordres, dem jag yttrade mig tro Kommissionen icke vara autoriserad att utfärda för mig, som trodde mig vara oberoende af nåson sorts Kommission. På detta mitt yttrande följde den förfärligaste fver med hotelser, att man skulle begära landsshöfdinge-embelets handräckning emot mig, dels för det jag vågade neka, alt vara Inspektor vid Svartlå bruk, och dels för det jag ansåg mig icke skyldig att efterkomma Kommissionens ordres. Och då jag härvid icke kunde afbålla mig från löje, yttrades åter i de strängaste och hårdaste ordalag af krigsrådet Röslein, jemte kraftiga slag i bordet, så att både bläckhorn och sanddosor boppade: ,vet, att ni slår inför konungens delengerade och skall dömas så, att ni skall gråta I stället för skratta. Mina yttranden öfverröstades sedan oupphörligt af krigsrådet Röslein, som dels på franska, och dels på tyska, för general-konsuln fällde de mes! ifama uttryck om mig och min handling mot honom och öfverste Klingstedt år 1825: att de var osanning alt Svartlå bruk var nedrifvet oc begagnadt vid Alters anläggning, och all jag mer nett ord vore den värsta skurk, som han någon veg LAM 74 (Forts. fölier.)