Aftonbladet – 16 maj 1843, sida 2

vid sin airesa Iran StocKnOL al I. 1. 11. RToOonprinsen blifvit specielt befalld att besöka mig och att underrätta sig om min belägenhet, samt att försäkra mig om så väl H. M. Konungens, som H. K. Höghets synnerliga nåd och åtanka. Jag tog mig deraf anledning tro, att min relation kommit H. K. Höghet riktigt tillhanda, och vågade derföre hoppas, såsom ock herr revisionssekreteraren det äfven försäkrade mig, att sakerna nu skulle få en annan vändning. Några dagar derefter (den 7 Juni) erhöll jag ordres (se bil. M? 3) att infinna mig i Piteå. Jag kan icke neka, att allt detta förekom mig något löjligt och besynnerligt, först, att såsom arrendator och oberoende få en instruktion, utan föregången öfverenskommelse om hvarken lönevilkor eller annat, och nu att få en den strängaste ordres med till och med. utsatt timtal för resan, och likväl inga respenningar. I början ämnade jag verkligen ej bry mig om att efterkomma denna ordes; men sedan jag af en bonde fick låna så mycket, att jag kunde be-; strida resekostnaden, begaf jag mig den 42 Juni til Piteå, inställde mig i gården, der den Kongl. kommissionen logerade (som var på stadens källare), och ämnade stiga in, såsom jag trodde till vanligt folk. Men här skulle anmälas, väntas i yttre rummet, och många förberedelser göras, innan man fick träda in. Omsider med formaliteter och ceremonier, som kunnat passa vid ett hof, ledsagades jag in och fram för den kring ett med papper belastadt bord med ganska gravitetisk uppsyn och åtbörder sittande, så kallade Kongl. kommissionen. Hvarje annan i mitt ställe (jag menar här såsom oberoende af slika spektakel) skulle säkert gapskrattat åt hela tillställningen och möjligen trott sig vara inkommen på en utländsk teaterrepetition, synnerligen som man blott hörde ett oupphörligt och löjligt pladder af blandad fransyska, tyska och plattyska m. fl. språk. Snart observerade jag Jikväl, att en af kommissionens ledamöter utgjordes af en gammal bekant, herr krigsrådet m. m. Röslein, som från sitt högsäte esomoftast bevärdigade mig med mindre vänliga bekantskapsblickar. Kommissionen bestod nemligen af en generalkonsul Dehn, i egenskap af preses, krigsrådet Röslein, såsom tolk, samt en revisor Widegren såsom protokollist. Högtidligen och gravitetiskt förkunnades mig, att detta vore en kommission öfver EH. M. Konungens Egendomar i Norrbotten, ditkommen för att anställa den strängaste undersökning om alla förhållanden, och serdeles för att utröna, hvart alla de penningar tagit vägen, som hade blifvit uppsända till dessa verk och egendomar. Derefter yttrades, att hvarje inspektor vore vid strängaste ansvar skyldig att genast efterkomma alla de ordres, som af kommissionen kunde komma att utfärdas. Nyss förut hade en handelsman Ruth från Luleå uppvaktat kommissionen med en räkning å dess fordran af Selets bruk för år 1825, hKvaruti han specificerat alla, som för brukets räkning hade hos honom gjort reqvisitioner; och deribland förekom äfven jag for papper och åtskilligt, som jag under min tjenstetid 4825 vid Selet uttagit till ett belopp af 3 Rdr 32 sk. Denna räkning företeddes mig nu af kommissionen, för att, som det yttrades, bevisa mig, att redan en vigtig upptäckt vore gjord. Man upprepade flerfaldiga gånger, att det vore ett fjufstreck, att jag gjort ett sådant uttag på brukets räkning. Förgäfves sökte jag öfvertyga kommissionen, dels att den vid dessa verk införda kreditrörelse var för förvaltarne lika så oundviklig att begagna år 4825, som nu, då papper och andra oumlgängliga förnödenheter fattas, och dels att jag res dan 4823 för öfversten Klingstedt hade redogjort för allt, hvad till min befattning hört; att dessa 13 Rdr 32 sk. voro i Selets bruksbok för samma år behörigen införda, och att jag utomdess icke lrådde för, att tit. Ruth ännu vore oliqviderad lför sin fordran af bruket, den jag blott kunde försäkra kommissionen vara verkligen odisputabe loch betalningsgild. Kommissionen fortfor, detta oaktadt, oupphörligt att öfverrösta mig med sitt nätta påstående latt det Vore ett groft tjufstreck, m. m. I Slutligen och heldst i rummet voro närvaran de flere, dels af mig kända, och dels okänd: personer, för hvilka jag ansåg det högst anstöt: I) Till BruksInspectoren I. S, Grave å Svartlå! Her! Grefven och Landshöfdingen Sparre har i dag va I rit här, endast och allenast för att avertera, at Herr Gyllenhaal och Herr Otterdahl äro alldele: skiljda från sine innehafda befattningar vid Han: Kongl. Maj:ts possessioner så väl här, som i södre Sverige, och tillade derjemte att:. som några or ndres skulle ankomma från någondera af. dess . Herrar, skola de på intet sätt åtlydas utan Hr. ,Bruksbetjenter få nu tills vidare hålla sig tl omig i de angelägenheter som vid Bruken kunne möjligen förekomma. Herr Grefven bad mi genast med express underrätta härom:-: Selets Brul I od. 43 Maj 1827. BE. W: Bergman. fr) Inspektoren insänder till oss-en förteckning inne ;) hållande noga uppgift å de: penningar, som af in spektoren äro för verkets räkning emottagne, en sl dera från landshöfdingen m. ms herr grefve Sparr el eller från expeditionssekreteraren Nordenfalk, oc el pör denna uppgift äfven noggrannt innehålla för ol teckning å de personer, till hvilka inspektoren åte s) utgifvit dessa penningar samt orsakerne hvarföre d plifvit till dem utbetalte. : e Inspektoren är härmed ålagd att genast gå i be s fattning med denna förtecknings uppgörande: oc att inom 24. timmars förlopp efter denna ordre tl) emottagande, förteckningen genom express bud os RA rr so Jr