Aftonbladet – 12 maj 1843, sida 2

detta sällan nog inträffar, ser ; man henne heller icke just så ofta vid bordet; men kommer hon, så är hon utmärkt ren och snygg, putsad och nystärkt, ställer sig nederst vid bordsändan, knäpper andäktigt ihop händerna till bordsbön, rör läpparne, och niger sist och djupast, drar sakta fram sin stol, sätter sig icke förr än alla äro satta, tar sist och minst för sig af alla fat, ofta bott för att än en gång smaka på maten;tar intet alls om det ser litet ut af en rätt, lägger för soppan sjelf, ruskar på hufvudet, ser ledsen ut och tar åt sig alla brister i tillredningen, allt vidbränd: eller rökt, allt som skurit sig; allt okokt elle förkokadt, alla för tunna eller för tjocka såser. allt som är glömdt eller uraktlåtet; allt bort: skämdt med ett ord, och tar åt sig detta syn barligen, ehuru ingen af herrskapet säger ett ord till henne. Sin anhållan till betjeningen om bröd. vatten, sås, senap, etc., gör hon mera med stumma tecken, än med; hörbara ord. Fattas för någon en sked, en knif, en gaffel, så räcker hon ge nast fram sin, och det på sin talrik, visst int med bara handen. Snyter hon sig, så vänder hor sig alldeles från bordet, hvilket ofta förekommi små-berrskapet så lustigt, att de haft litet svårt för att ej utbrista i skratt; och får hon af si! torrhosta, så går hön genast ut; snusar ännu strut, men får snart dosa af bans nåd. Vid bor: det höjer hon aldrig sin röst, talar aldrig utan at blifva tilltalad, men svarar di fryntligt, frimo digt och utan aH förlägenhet. Till !ssmå-herrska pet, som sitter omkring henne, kanhon väl nå gon gång hviskande säga ett ord eller en lite uppmaning till litet mera skick; och detta tage aldrig illa upp af hvarken phans eller hennes nåd, Sin servet lägger hon alltid sorgfälligt ihop efter slu tad måltid, och säger alltid: tackar ödmjukast halfhög ton, när kon nigit från bordet. Derefter ta bon sockeraskar, syltskålar, vin-karafer m. m. oc! begifver sig sina färde. Kaffe dricker fon alltid fö sig sjelf, och beständigt på bit, samt, om mar skulle tro malicen, rumlar litet i kaffe, hvilke af all ätelse och driekelse är det enda hon sätte värde på. Vi behöfva icke säga, att allt bherrskapet ä artiga och vänliga mot henne; men äfvenledes de: