Aftonbladet – 9 maj 1843, sida 3

ma förderfliga inflytande, som i fall en irligen återkommande naturolycka — en orkan, en jordbäfning, en gräshoppssvärm — skulle ha hemsökt kolonierna och härjat en del af deras skörd, motsvarande den minskning de lidit i inkomster genom importtullen i moderlandet. Ar ej detta en vacker sida i prohibitivsystemets annaler?... . Men den ligger nu uppslagen, till statsekonomiens framtida begrundande, och man bör hoppas att den öfverraskande lexa, den innehåller, icke skall gå förlorad. Så säkra voro dock de Franska prohibitisterna på, att några upplysningar af dylikt slag icke skulle kunna framläggas, eller måhända så okunniga sjelfva om deras tillvaro, att man hittills byggt hela tullregleringen för kolonialsockret på denna lösa grund, och nu, sedan chimeren blifvit blottad, icke vet annan utväg, än att bota de gamla våldsamheterna med nya. Kolonisterna skulle måhända nöjas dermed, om de ej hade annat än en gammal tradition, hvars sanning kunde bestridas, att sätta emot invändningen om deras oförmåga att frambringa raffineradt socker sjelfva. Men för några få år sedan inträffade tillfälligtvis, alt en praktisk bekräftelse på traditionens sanning blef lagd under deras egna ögon och den industriella verldens i allmänhet; och man kan deraf vänta, att hvilka ansträngningar, som hvitbetssocker-tillverkarnes intresse än må göra för sin upprätthållelse genom prohibitionen, skall detta så kallade skydd icke länge äga bestånd. Det hände nemligen, år 1837, att en Hr Vincent, systerson till Hr Freon, en rik plantageägare på ön Bourbon, besökte Frankrike och bland andra märkvärdigheter derstädes äfven besåg en hvitbetssocker-fabrik. Till sin öfverraskning fann han då genast, att om man ville använda samma sorgfällighet och lika fullkomliga redskap vid frambringandet af rörsocker, så skulle man icke blott mångdubbla sockerplantagernas afkastning, genom besparing af den stora mängd socker, som vid det vanliga förfarandet urartar till sirap eller melass, utan kunna bereda en vara, hvarmed ingen i Europa raffinerad kunde uthålla jemförelse. Tänkt och gjordt: till nästa (1838) års skörd hade hans farbror, den rike plantören ett fullständigt sockersjuderi efter hvitbetssocker-fabrikernas modell, i ordning på Bourbon, förfärdigadt hos de för detta slags machineri mest anlitade machinfabrikanter i Frankrike, hvilka tillika anskaffat öfvade sockersjudare och raffinörer, som medföljde machineriet på samma fartyg och genast kunde sätta den nya fabrikationen i gång. Resultatet blef att Freåon erhöll 530 till 40 procent mer råsocker än förut, och detta i godhet öfverträffande allt hvad den nu lefvande generationen någonsin hade smakat. Än mer: genom täckning blott med melass blef detta råsocker lika hvitt som väl raffineradt, och kunde begagnas till samma behof. Upptäckten spridde sig hastigt från Bourbon till andra länders kolonier. Redan påföljande året beställde f. d. konungen af Holland dylika redskap från samma machinverkstad, för att på Java kunna tillverka 4 millioner kilogrammer af det nya sockret årligen, vid plantager, som han der äger; från Havanna gjordes beställningar i lika ändamål af en rik plantageägare derstädes, Hr de Arieta; från Mexiko af markis Castannas, och i Bengalen, Demerari, Surinam har det nya sockerberedningssättet äfven blifvit infördt. Men om man ock, från den förenade kraften af så många rika plantageägares intressen för lossandet på kolonialindustriens fjettrar, kan vänta att dessa fjettrar skola falla, och måhända innan kort, så står det ej dess mindre fast som ett ovederläggligt factum, att prohibitivsystemet har genom undertryckandet i en hel mansålder af en ibland de för konsumtionen och verldshandeln vigtigaste industrigrenar, brännmärkt sig med en ny och outplånlig fläck. Det kan vara nyttigt att ej förlora detta brännmärke ur sigte, när lofsångerna för detta system nästa gång höjas af någon deri omedelbart intresserad fabrikant eller af någon till dess försvar köpt skriftställare, i hvilket land som helst.