Aftonbladet – 5 maj 1843, sida 2

båda att ånyo pläga sig med bränvin och mat, under det de frågade gumman hvar hon hade mer pengar.. Stina Persdotter bedyrade väl, att mera pengar än de 47 å 48 Rdr, de redan fått, icke fanns i huset. Detta hjelpte icke. Med en eldtång och tvänne vedträd tilldelade Svärm Stina flere slag i hufvudet och på armarne. Derefter fattade han tag uti henne och lade henne med halsen öfver ena ledskytteln, framtog två yxor, höjde den ena öfver gummans hals, frågade hvilkendera af yxorne hon ville att han skulle begagna, och utropade: ack! hvad det skall bli herrligt att få slagta en så gammal gubbe och käring! — Gumman bör få lefva, sade imedlertid Vretling och hindrade Svärm frår det tillämnade mordet. Den sednare fortfor likväl i sitt raseri. Han tilldelade gumman många svåra slag med vedträdet och eldtången, tog af sig strumpebanden, ryckte till sig gummans så kallade panneband, knöt desse tillsammans, gjorde en snara, lade den om halsen på gumman, kastade strumpbandet öfver ett brödspett, som satt i taket, och började hissa upp gumman från golfvet, då i detsamma strumpebandet brast. Svärm förnyade försöket ännu en gång, men bandet brast återigen. Han afskar då snöret på Stinas spinnrock, gjorde deraf en snara, som han kastade omkring gummans hals, och hissade upp gumman så högt i taket, att endast hennes yttersta tåspetsar rörde mot golfvet. Vretling, som väl tyckte att detta gick för långt, sprang i detsamma fram och skar utaf snöret. Derefter vräkte Svärm gumman i spiseln, der en brasa brann, drog den gamla blinda gubben ur sängen, tappade återstoden af bränvinet på en flaska, kastade eldbränder och matvaror omkring i stugan samt yttrade, att han skulle tända eld på huset för att derigenom dölja brottet. Efter dessa otroliga illbragder lemnade bofvarne det gamla värnlösa folket och försvunno genom fönstret. Efter en stunds förlopp: repade sig gumman, som nu samlade sina yttersta krafter och lyckades med största möda släcka de kringkastade eldbränderna. Derefter neddignade hon på golfvet. Bofvarne fingo icke länge njuta frukten af sin rysvärda handling. De hade skiljts åt vid Perstorp och Svärm gick hem till sin svärmor, i Jordanstorp, dit han ankom kl. omkring 492. Rusig som han var helsade han svärmodern med yttrandet: du förbannade tjufkärring, jag krusar inte för dig. Nu har jag pengar, (han öppnade plånboken), nu har jag gjort bouppteckning i Perstorp. De hängde upp gubben, men jag löste ner honom. Nu komma de och ta mig. Dessa yttranden väckte misstankar hos svärmodern, som, efter det Svärm lagt sig och insomnat, smög sig ut och uppväckte grannarne, samt omtalade hvad hon hört och sett. Två drängar begåfvo sig då genast till Perstorp, der de funno fönsterne inslagne, saker liggande om hvarandra i rummet, och fingo icke något svar på deras fråga, om gubben och gumman voro vid lif. Bestörte, återvände de genast och omtalade hvad de sett, hvarefter byamännen begåfvo sig till Svärms bostad, visiterade honom och fann honom innehafva några rakknifvar. På deras frågor svarade Svärm, att Vretling stoppat penningarne på honom, och påyrkade att denne skulle fasttagas, samt beskref hans klädsel och utseende. Han erkände likväl snart att han om natten besökt Perstorp och tagit pengar från Stina Persdotter, samt illa misshandlat henne, hvarföre han fängslades och bevakades. Byamännen begåfvo sig derefter till Perstorp och funno der Nils Nilsson och Stina Persdotter liggande blodige, den sednare öfver hela kroppen, med sår i hufvud och ansigte och sönderslagen på armarne. Allt låg förstördt om hvartannat på vinden och i stugan; äfven fanns ett blodigt vedträ och en blodig yxa. Ehuru Stina tycktes vara så svårt slagen, att hennes död syntes gifven, förmådde hon likväl beskrifva tilldragelsen. Morgonen derpå förde byamännen Svärm till Perstorp, då han, vid åsynen af Stinas utscende och förstörelsen i stugan, yttrade: Gud bevars hvad jag har gjort! allt tar jag på mig; det hören j allesammans. Frampå dagen greps äfven Vretling, som erkände att han deltagit i våldsgerningen. Äfven Vretling fördes till Perstorp. Stina igenkände genast Vretling, som sträckte fram handen och bad henne om förlåtelse. Stina svarade: bed Gud om förlåtelse. Jag förlåter eder, ty hade du ej varit med, hade jag mistat lifvet. Nils Nilsson och Stina Persdotter förflyttades sedermera från Perstorp, den förra till sin son och den sednare till sina anförvandter, och deras egendom försåldes och torpet fick stå öde. Efter tre veckor afled Stina Persdotter den 26 Januari. Läkaren, som obducerade liket, ansåg likväl de skador henne blifvit tillfogade icke varaen absolut orsak till hennes död, utan att den uppkommit af å!derdomssvaghet och det degenererade tillstånd, hyaruti lungorne och ventrikeln befunnos. Den 2 påföljande Febr. sistlidet år, inställdes Svärm och Vretling vid södra Wedbo Häradsrätt, för att undergå ransakning. Vid domstolen ätertogo de sina bekännelser, under uppgift att de blifvit dem genom stryk och hotelser aftvingade, samt förnekade all kännedom om och delaktighet uti väldsgerningen. Efter det några vittnen aflagt sin berättelse om hvad de af Stina Persdotter hört omtalas rörande våldsgerningen, började Svärm blekna och skälfva i hela kroppen, begärde att få tala, samt under synbar sinnesrörelse aflade bekännelse om brottet. Han sade sig likväl, så gerna han ville, icke kunna reda, huru det tillgått med Stinas misshandling, emedan han vid tillfället befunnit sig i det mest rusiga tillstånd. Några veckor efter Stina Persdotters död afled äfven den åldrige Nils Nilsson, och man kan taga för afgjordt, att bådas lefnad blifvit förkortad genom den misshandling de undergått och den förskräckelse, som deraf vållades. Vid förbör inför Kongl. Maj:ts Befallningsbafvande den 7:de Febr., aflade Vretling bekännelse om sin delaktighet i brottet och vidhöll densamma sedermera vid Häradrätten, då ransakningen der den 30 påföljde Mars sista gången förevarHäradsrätten ansåg väl stor sannolikhet vara dertill, att skrämseln och våndan af misshandlingen påskyndat det gamla folkets död, men fann likväl icke Svärm och Vretling kunna dömas förvållande till Nils Nilssons och Stinas död, utan, dömde Svärm att för rån med fullt våld mista lifvet genom halshuggning, men Vretling, för 3:dje resan stöld begången under rån, till 40 par spö, uppenbar kyrkoplikt och 3 ärs fästning. Götbha Hofrätt deremot dömde både Svärm och Vretling till döden. ; Båda brottslingarne besvärade sig hos Kongl. Maj:t