Aftonbladet – 5 maj 1843, sida 2

all al 10,000 personer, som på samma ar aro l!odda, har ,:ten aflidit först då 45 år derefter förflutit ,:delar 62 37,;:delar 68 1s:delar 714 ?,o:delar IT7 12,,:delar 81 Jemföres nu detta mortalitetsförhållande med det förut anförda af Sässmilch, så befinnes skillnaden ganska stor och nästan förvånande. Enligt Sässmilch har af samtidigt födda lika stort antal aflidit efter endast 48 år, som enligt sistnämnde först efter 45. Nu torde man, af skäl, som här blefve för vidlyftigt att närmare utveckla, böra förmoda att dödlighetsförhållandet i de flesta delar af Tyskland, åtminstone i Preussen, för det närvarande, mera närmar sig till detta, än till Säössmilchs. Åtminstone har erfarenheten hittills visat en jemförelsevis ringa mortalitet i alla ränteförsäkringsanstalter. Härvid bör dock icke underlåtas att taga en annan omständighet i öfvervägande. Det allmänna mortalalitetsförhållandet, som för ett helt folk blifvit iakttaget, är icke annat än ett medeltal af de olika mortalitetsförhållanden, som inom olika klasser af befolkningen visat sig äga rum. Hos en del klasser är dödligheten större, än den medel-dödlighet, som mortalitets tabellen antyder, hos andra är den mindre. Vamigen har man trott sig finna att dödligheten är störst hos dem, hvilka lefva för dagen ett uselt lif, utan jemnt arbete och utan trefnad, i fattigdom, sjuklighet och betryck, och der barnen lemnas utan omvårdnad och skydd. Men till denna klass kunna icke de personer räknas, som ingå i ränteanstalten. Om dessa öfverhufvud icke böra anses höra till de behållna och rika, så måste det dock antagas, att de utgöras af sådana, som icke saknat skydd och omvårdnad. Sådana personer hafva vunnit inträde antingen genom föräldrar, anhörige och välgörande menniskor, eller genom egen tillgång, omtanka och arbete. De torde således kunna hänföras till den arbetssammare, tarfligare, sedligare och för framtiden mera omhar man varseblifvit vanligen en ringare mortalitet än medeldödligheten. Imedlertid inses det lätteligen, huru menligt en så stor skiljaktighet mellan den påräknade och den verkliga mortaliteten skulle verka i afseende på räntornas tillvext.. Denna omständighet hade ensamt varit tillräcklig att åstadkomma en stor rubbning i en för öfrigt riktig sannolikhetsberäkning. Men den är icke den enda. Man har vid de Tyska ränteanstalterna vidare erinrat: 2:0 Att de så kallade ofullständiga insatserna icke blifvit afpassade och bestämda i ctt mathematiskt riktorde upplysas af följande exempel. Om i Preussiska anstalten räntan af en fullständig insats, 400 Rdr, efter 30 års förlopp uppgått till 40 proc., eller 10 Rdr, så förutsätter detta, att anstalten, genom arf och räntevinst, skall hafva erhållit ett deremot svarande kapital af 250 Rdr, emedan räntan häraf efter 4 .procents räntefot utgör 40 Rdr. Nu har äfven en ofullständig insats på 40 Rdr blifvit: gjord samtidigt med den fullständiga. Statuterna medgifva att, så snart en sådan insats genom fyllnadsbetalning blifvit fullständiggjord, d. v. s. uppgått till 400 Rdr, så åtnjuter egaren af densamma lika stor ränteutdelning, som tillkommer egare af insats, hvilken från början varit fullständig. Vi antage att denna fyllnadsbetalning äfven skett vid 30 års förlopp. Insatsens egare uppbär således 40 Rdr i ränta. Men för denna insats har anstalten icke erhållit större räntekapital än 400 Rdr, hvarpå anstalten sjelf, enligt den stadgade räntefoten, endast uppbär 4 proc., eller 4 Rår. Hvarifrån skola de felande 6 Rdr tagas? Sker detta af det gemensamma räntebeloppet för året, som bör utdelas, så följer tydligen, att den från början fullständiga insatsen, för hvilken ett fullt motsvarande kapitalbelopp i anstalten finnes, skall få en mindre ränta, än om den fullständiggjorda insatsen icke tillkommit; hvilken således väl vinner en högre ränta, men på den förstnämndes bekostnad. Betänker man. nu,:att antalet af ofullständiga insatser i alla anstalter är ganska stort i förhållande till de ofullständigas, så mäste man medgifva, att härigenom en ganska vådlig nedtryckning af räntan skall uppkomma. Så länge en rik tillgång genom der förmodade starka mortaliteten troddes vara att påräkna, fruktade man ej så mycket. Man tyckte att den rike (den fullständige insatsen) kunde gifva I medsig åt den fattige: (den bfullständige), men i samma mån som det visat sig att denna tillgång uteblifver, i samma mån uppenbarar sig den stora faran. De fullständiga insatserna förlora först derigenom att de måste försaka en del af den ränta, som dem rätteligen tillkommer; men äfven de ofullständiga förlora, emedan de, likasom de fullständiga, icke uppnå målet förr än ganska sent: Blesson har erkänt att detta är ofördelaktigt, men han anser det icke medföra någon våda i verkligheten, emedan -reseryfonden endast behöfver mellankomma , med ett obetydligt bidrag vid sådana fall, hvilket snart icke mera behöfves, emedan räntan snart stiger upp igen, hvarom man kan öfvertyga sig, då man betraktar skalan för räntans stegring. Men det är just denna snåra räntestegring, som man i verk-! ligheten icke får se. Slutligen har det börjat väcka allvarsamt bekymmer, att 3:0 vid ränteanstalterna så stora kapitaler behöfva insamlas, hvilka årligen tillvexa,och i framtiden skola uppgå till ett oerhördt belopp. Oberäknadt den tilltagande svårigheten att kunna få sådana summor fördelaktigt förräntade, har man satt i fråga huruvida, genom detta hopande af kapital, ändamålet verkligen vinnes på lämpligt sätt. Dessa kapitaler komma aldrig att utbetalas. De stanna inom anstalterna... Det heter väl, att den ena klassen ärfver en annans kapital, ett efterföljande års sällskap ett föregåendes. Men i sjellfya verket är det icke mer än åtnjutandet af kapitalets ränta, som ärfves. I Preussiska anstalten, likasom i de flesta andra, sker ingen annan afkortning af sjelfva räntekapitalet, än för så kallade återbetalningar af gjorda insatser i det fall, då innehäfvaren före sin afgång icke hunnit att uppbära i räntöf så mycket, som utgör insatsens belopp. andra sidan invändes, att genom detta samlande, hvilket visserligen är en uppoffring för de första årssällskapen, vinnes likväl för framtiden en betydlig ränta. Denna måste en gång ärfvas af blifvande årssällskap, hvilka således redan i sin första början få åtnjuta en högre utdelning, som naturligtvis tillpe DE FE ee ST Vr MAMMan hönsn;d tänksamma delen af folket. Hos denna del återigen tigt eller rättvist förhållande til! de fullständiga. Dettal