Aftonbladet – 3 maj 1843, sida 3

kastadt faran att förderfyas af sjukdomar. Samma anstalter, som blifvit träffade att göra allmänheten säker emot försäljning af osundt oxkött, kunna också träffas i anseende till hästköttet och blifva lika tillräckligå vid detta, som vid det förra. Allt kött är utan skadu ätligt, som ej är angripet af kallbrand (är brandigt) eller har ruten lukt och som ej är taget af djur, som blifvit sjukaaf galna hundars bett. Hvar och en husfader läver väl af sig sjelf draga försorg, att hans hus blifver försedt med sundt hästkött, och hvarje stads polis skall lätt kunna trygga invånare emot försäljning af osundt kött i de offentliga slagtarhusen. Således är det ieke vidlöftigt, men med klara och tydliga skäl bevisadt, att fördomen emot hästkötts ätande hvilar endast på vrånga begrepp och en dåraktig halsstarrighet, ovärdig förnutiga och tänkande menniskor. Må vi då icke djupt blygas att nära denna fördom, då vi betänka, att årligen så många hästkroppar öfverlemnas till förrutnelse i jorden, hvilkas költ kunde gifva våra barn en närande föda, stärka ynglingens och mannens arm, som strider för fäderneslandet eller brukar dess åker, och vederqvicka gubben på sina gamla dagar med en kraftig soppa? Månne vi behöfva rodna, då vi påminna oss våra djerfva förfåder? Vore ej desse, medan de åto hästens kött, starke, modige och fulle af äkta mandom? Var ej deras styrka en skräck för halfva verlden, och vära hästar, voro de ej större då än nu? Vi tala vanligen med ett slags hån om våra hedniska förfäder. Månn ej dessa hedningar ota haft företräde framför oss christna? Månne de ej behandlade hästen mera christligt, än vi nu göra? I dessa längesedan förflutna tider förplägade man den gamla hästen, man gaf den en hastig död och använde dess kött till menniskans föda. I våra upplysta dagar långpina vi den med omensklig grymhet. Vi utsätta detta ädla djur, som under så många litvets besvärligheter varit vår trogne ledsagare, som gifvit oss så mycket nöje, så många beqvämligheter; vi utsätta det på dess gamla dagar för svält, köld och arbete öfver dess krafter. När då ändtligen döden befriar -det från sina tyranner, när det utmärgladt, utsläpadt uppgifver andan under bödelns piska, nedgräfva vi köttet, hvaraf mänga kunde mättas och styrkas, och tro 9ss nu handlat rätt, som gode christna ). VASA (Slut e. a. g.) ) Allmänheten bibehåller ännu den villfarelsen att med hån och förakt bemöta de personer, som befatta sig med hudaftagning af hästar och flera icke af menniskor till föda begagnade djur. De lida för denna sin handtering icke allenast de största oförrätter utan äro äfven uteslutna från allt medborgerligt förtroende i samhället och uppbära understundom benämningar, som lända christenheten till föga heder. De äro likväl alla våra medcehristne; och ändock icke uteslutna från Guds nåd, fastän de befatta sig med en af sina bättre lottade medbröder för afskyvärd ansedd handtering. — Då allt hvad Gud skapadt är godt; och icke något, som tjenar till menniskans föda, bör förkastas, så är väl desse personers yrke lika så nyttigt och nödvändigt som slagtares, och bör derföre åtnjuta lika omvårdnad och skydd af hvarje tänkande och bil