Aftonbladet – 3 maj 1843, sida 3

Olof den Helige var den förste, som någorlunda för mådde bryta den gamla seden. Ju längre tiden framskred och ju djupare rötte cbristna läran fästade, dess mera kom hästkötts ätandq i glömska. Slutligen öfvergick den hos våra förfädei till en afsky, som fortplantades ifrån slägte till slägte och hvilken äfven vi insupit tillika med modersmjöl ken. Men denna afsky har ingen annan grund är vanan; och ej bör en blind fördom förleda oss att tro, det vi, för att vara goda christne, böra afsky hästkött. De nordiske apostlarne inplantade denna fördom hos våra förfäder, endast för att hos dem utplåna hvarj2 lemning af hedendomen, och således, äfven genom detta sinliga medel, lätta deras omvändelse Ingen kan med skäl tillägga dem någon annan grund härtill. Ty hvarken är det Guds vilja eller Christi heliga lära, att vi skola afbålla oss från hästkött: ätande. Det är menniskopåfund, som gifvit oss denne skadliga fördom. Vi bele så gerna Judarne, för det de ej vilja äts fläsk och svinkött. Vi göra narr af Jutlänningen, nä! han vämjes vid åsynen af kalfkött: men borde vi c, sticka handen i vär egen harm och åtminstone smålt åt oss sjelfva, då vi besinne, att vi äcklas vid häst. kött, som är en långt sundare föda än fläsk, och ai ett mycket renligare djur än svinet? Det ligger i menniskans natur, ifrån barnets till gubbens, att påfinna något sken för sina falska grundsatser, någon ursäkt för sina oriktigtiga handlingar. Vi söka bemantla vår fördom emot hästköttet dermed, att den är oss inpräglad af kloka, politiska grunder. Det heter: om det komme i bruk, att äta hästkött, så skulle vi snart komma utt sakna detta, för åkerbruket, fäderneslaniets försvar och för så många behof och nöjen i det borg rliga lifvet oumbärliga husdjur. Våra läckermunnar, säger man vidare, skulle snart finna utvägar att bemästra sig fölungarne och inom kort tid finge vi ej se en enda häst mer i landet. För att finna, huru ogrundadt ett sådant inkast är, behöfver man blott göra jemförelse emellan hästen, oxen, kon och fåret samt de öfriga husdjuren, som användas till föda. Vi uppföda dessa djur, vi äta dem och hafva likväl aldrig brist derpå. Oxen är på sina ställen lika så vigtig för åkerbruket som hästen; den ätes dock tusendetals, utan att hvarken åkerbruk eller boskapsafvel lider dervid. Den häst vi kunna bruka till arbete, lära vi lika så litet slagta, som oxen under plöjningstiden, eller en ko, som nyss kalfvat och mjölkar Menniskans egennytta skall alltid förstå att använda hästen, der hon finner största vinsten. Hästköttet, lika så litet som oxkött, skall aldrig stiga så högt i pris, att man blefve frestad att slagta alla sina hästar. Detta har ju aldrig inträffat med kon eller oxen? Ännu mindre skall det kunna inträffa med hästen, då en brukbar häst alltid är dyrare än oxen, och dess värde, så länge han är arbetsför, mycket öfverstiger värdet af en slagtad häst, om också hästkött betaltes lika dyrtsom oxkött. Vill man likafullt tvertemot sunda förnuftet, antaga, att den rike, sedan detta nya födoämne en gång vunnit gommens bifall, betalte hästköttet till det högsta pris, och att den dyrbaraste häst dervid cj vore säker, att ej bli slagtad, så skulle hästarne ändå ej blifva utödda i landet. Den större åtgång, som härigenom förorsakades, skulle ej hafva någon annan påföljd, än att landtmannen lade sig till så många flera föl. -Erfarenbeten har tillräckligen visat detta i de länder, der hästar uppfödas till utförsel och afsalu, en omständighet, som mycket väl kan svara emot hästens användande till menniskans föda. Vi röka vidare att ursäkta vår fördom emot hästköttets användande till föda dermed: all sådant skulle göra honom alltför dyr för d:m, som mäste köpa honom till arbete, och dess slagtande således blifva skadligt för landtbruket. Det kan cj nekas, att gamla och felaktiga hästar, när köttet användes till menniskas föda, straxt skola stiga i pris, efter de gå till högre penningsumma på slagtarbänken, än dessa olyckliga djur nu kunna bringas till, då man obarmbartigt plågar dem så länge, tills de, utsläpade, störta under sista piskslaget. — Också skall den arbetsföre hästen blifva något dyrare, då säljaren alltid kan göra afseende å det, som kan vinnas af den slagtade kroppen. Men allt detta talar mer för än emot bästslagt. Hästen är, så väl i Danmark som i Norge, I pris under sitt verkliga värde. Han kostar landtmannen mer att uppföda intill femte året, än han får för den, när den säljes. Dess högre betalning skulle derföre vara bonden till en kraftig uppmuntran, att lägga sig till fiere hästar och hålla dem i bättre stånd. Ibland ett större antal hästar skulle, det också blifva honom lättare att göra bättre val af sto och hingst till afvel, hvarvid bästafyeln i det hela skulle vinna. Hästköparen förlorade cj eller vid ett högre pris, ty hvad han gaf mer än förr, så väl för gammal som för ung häst, det vunne han tillbaka i hästens förhöjda värde som slagtkreatur. Vi söka att än vidare förfäkta vår fördom emot hästens användande som slagtkreatur, genom grunder, som vid första påseendet förstora vår motvilja, men som försvinna, då de underkastas en nogare pröfning. Man säger: såvida hästköttet icke skall stiga till ett öfverdrifvet pris, måste det blott blifva de gamla, magra och utsäpade hästar man finge att äta och dessas kött skall vara hårdt och segt, om icke oätligt. Härtill svaras, att kött af gamla kor och bockar icke eller är mört eller alltid fett, men ätes likväl utan betänkande. Ehuru magert och gammalt hästköttet än måtte vara, gifver det dock alltid en kraftig och välsmakande soppa; ja, sjelfva köttet, änskönt segt, är en-närande föda, och låter sig lättare tuggas, än senor af oxens ben och mule hvilka den fattige ofta äter i brist på kött, Till och med är det en falsk tanke, att tro, det endast gamla hästar blifva slagtade. Unga bästar, obrukbare till arbete, förmedelst ett eller annat. fel eller olyckshändelse, skulle icke ällan komma i slagtarhusen. Och blefye hästekötts ätande allmänt, skulle det snart löna mödan att göda gamla hästar till slagt, och dessas kött skulle blifva lika välsmakligt, som köttet af gamla, gödda kor. Man påstår ytterligare: att om hästslagtning infördes, hade man att frukta att få äla mycket osundt och förderfvadt kött, som vore skadligt fir menniskans helsa. Denna fruktan är ogrundad och har intet annat stöd än en uppenbar partisk fördom emot hästkötts ätande. Hästen är i alla afseenden ctt lika så sundt djur, som oxen eller något af vära andre husdjur, och dess kött är icke mer än deras under