Aftonbladet – 3 maj 1843, sida 2

att upplysa Konungen. Det är derföre icke sjelfva! inrättningens fel, om sakerna gå illa och landets bästa vanvårdas; det är helt och hållet de personers, som grundlagen förutsatt-skola omgifva Konungen med redligt nit, mognad erfarenhet, genomtänkta grundsatser, orubblig kärlek till rättvisa Och sanning. Af allt detta är det äfven å andra sidan lika klart, huru mycket ärenderna måste lida af hvarje rådgifvares okunnighet eller kraftoch viljelöshet serskildt, eller deraf att de göra ett blindt devuemang för regentens person till sin blinda trosartikel och bekänna den läran, som n. v.-generaltulldirektören, då han var medlem af konseljen, enligt hvad det berättas: ,att ett statsråds första pligt, efter hans tanka, vore, att i allt rätta sig efter Konungen,. Man kan följaktligen icke undra på om tillsättningen af hvarje ny konseljledamot betraktas af allmänheten såsom en för hela landet maktpåliggande händelse, framförallt i vårt land, der representanterne sammankomma endast hvart femte år, och der regeringen i så många öfvervägande vigtiga fall regerar enväldigt. Det är bekant icke allenast buru länge allmänheten väntat på statsrådets kompletterande, utan äfven, att systemets organer eller förespråkare Svenska Biet och Minerva, men i synnerhet det förstnämnda, alltifrån sista riksdag flere gånger reserverat regeringen mot alla strängare fordringar från pressens sida på statsmannaverksåmhet eller organiserande förmåga, medelst den invändningen, att den första eller så kallade Majministeren, som efterträdde den gamla rådgifvareuppsättningen, endast vore att anse såsom en öfvergångsminister, en samling af män som hade mottagit platserna egentligen för att ej sätta Konungen i sticket, och mera dylikt: Man tog derföre publikens tålamod i anspråk och bad den dröja med sina omdömen till dess ministören blefve kompletterad. Ingen lärer neka, att pressen också i detta hänseende visat all möjlig beredvillighet och eftergifvenhet. Detta förhållande räckte ända till dess biskop! Heurlin utnämndes till statsråd, då Biet med pomp och ståt proklamerade, att talangernas och verksamhetens tid nu vore kommen, och att man snart skulle få se på helt andra saker, samt såtunda gaf tillkänna, att öfvergångstillståndet ändtligen vore förbi, hvilket ock så till vida kan vara sannt, som nationen numera, sedan ministeren verkligen är komplett, kan tydligen se framför sig huru alltsammans är tillställdt. Vi hafve redan vid första underrättelsen härom! uttalat den öfvertygelsen, att Frib. Lovisin, efter! hvad vi kunnat förnimma, alltid varit känd och! aktad såsom en hederlig man, samt på sin plats såsom befälhafvare vid en garnisonstjenstgöring, och hvad vi nu yttrat kan således icke åsyfta att nedsätta hans menniskovärde, så mycket mindre som, enligt hvad det påstås, friherren sjelf skall i det längsta hafva hos Konungen anhållit att få slippa statsrådsplatsen, under anförande deraf, att han ansåge sig sjelf sakna nästan alla de egenskaper, som fordras för utöfvande af ett sådant embete, men hvarpå Konungen säges hafva svarat, att om friberrn blott ville taga emot platsen, så skulle: man nog ställa till så att det kunde gå för sig ändå. Huruvida ett sådant samtal är grundadt eller orden fallit sig så, som här berättas, är svårt att kunna säga för visso. Men berättelsen — i sammanhang hvarmed det förmäles, alt det föregående ry klet om samma portföljs erbjudande åt baron Palmstjerna saknat all grund — låter åtminstone icke otrolig. Härmed må nu förhålla sig huru som helst: hurudan sensation skall det väl väcka att friberre Lovisin blifvit slutstenen i den ministeriella byggnaden? -Man må till och med lemna å sido den omständigheten, att Sverige är ett konstitutionelt land, der rådgifvarne åtminstone på papperet hafva någon ansvarighet, der: de skola öfvervara hvarandras föredragningar oeh samfäldt yttra sig deröfver, samt följaktligen äfven, hvar och en för , borde stå på höjden af den bildning, som fordras för att bedöma ej blott en mängd juridiska och kamerala förhållanden, utan äfven följa det djupa samband, hvarigenom inrättningar och lagar och styrelsegrundsatser omärkligt men säkert inverka på folkets moralitet och välstånd. Men äfven i Ryssland, i Preussen, i Osterrikå, i sjelfva. Turkiet, hvad skulle man säga om en så fabulös utnämning till en misisterplats? Och om det bör anses för gifvet att den, som bekläder det egentliga chefsskapet för -hela landets försvarsstyrka och bar att sköta dess angelägenheter, äfven bör vara en af de högsta i bildning, månne regeringen då vid detta tillfälle gilvit den-i na arm något synnerligt prof på sin goda tanka om dess höga ståndpunkt i detta afseende? Pål hvad slags insigter har då frib. Lovisin någonsin gifvit prof i sådan grad, att de ieke af många! andra inom Svenska armåbefälet mångfaldigt öf-) verträffas? Vi måste tillstå, att vi aldrig hört omtalas något enda; vi hafva aldrig hört Friherren öppna sin mun på Riddarhuset, aldrig sett någon skriftlig eller tryckt uppsats af honom il något ämne, rörande de allmänna angelägenheter-. na, aldrig förnummit att han deltagit i krigsvetenskaps-akaderniens göromål, och det skulle varaj 20 VE RNENNE n V mg earn eter Eb eta pal 5