Aftonbladet – 3 maj 1843, sida 2

om dem och fortfar att skrifva, liksom vore jag döf. Jag måste gå ut utan att låtsa se dem, för all säga till portvaktaren att han visar bort dem, ty ringklockor brukas icke bär. Jag återkommer till milt skrifbord och har knappt hemtat mig från min förskräckelse. Jag hade just slutat sista ordet, då jag hörde steg bredvid mig och knappt en aln ifrån mig stod min vän med träbenet och utsträckte handen. till en allmosa. Jag förskräcktes så häftigt, att jag ett ögonblick tänkte ge honom uret för att blir honom qvitt; imedlertid skyndar jag honom förbi, under det jag framsade några obegripliga ord, för att ropa mitt folk. Genom den första jag mötte skickade jag bonom något penningar; portvaktaren hade icke varseblifvit honom, då han gick ut för att skingra mängden. A. har kommit in och drar för gardinerna; — nu går jag min väg! (Slutet följer.) —Hii 4 — Uti Lyon upptager för närvarande en märkvärdig rättegång allmänna åppmärksamheten. Bland de olyckliga, som omkommo vid den ohyggliga katastrofen på jernvägen till Versailles, då de flesta passagerarne tillika med Vvagnarne blefvo lågornas rof, voro äfven en br Peysselon med sin hustru. Dessa makar efterlemnade ett inbördes testamente, i kraft hvaraf hela deras förmögenhet skulle tillfalla den som öfverlefde den audra. Mannens och hustruns familjer göra nu ömsesidigt anspråk på den qvarlemhade egendomen och frågan blir således att utröna, hvilkendera af makarne som dödt ett ögonblick före den andra. . Den kinkiga frågan är hänskjuten till en kompromiss af läkare. — Bland antalet af brott i Frankrike förekommer falsk myntning allt oftare och tyckes utgöra ett slags favoritindustri för brottslingar. I förra månaden grepos åter tvenne stycken falska myntareiTarascon.