Aftonbladet – 3 maj 1843, sida 2

Af gäldenären uttages, af en eller annan exekutor, lösen för sådant bevis, vid hvilka tillfällen en sådan tillökning å skulden indrages i utmätningskostnaden. Genom ifrågavarande kongl. kungörelse är visserligen upphäfvet det i kongl. förordningen den 18 Dec. 1823 gifne stadgande om skyldighet att utan lösen genast meddela sädane bevis, som det ifrågavarande; men då nu icke är bestämdt föreskrifvet, att sådant intyg ovilkorligen af fordringsägaren skall lösas, tyckes det vara billigt att de, som till exekutor hysa fullt förtroende om redovisningens fullgörande; undandragas utbetalningen. I alla händelser synes den omnämnde charteringen vara öfverflödig, eller borde, om den skall ske, verkställas likaväl af kronofogde som magistrat; men hvar stadgas, att från kronofogde utgående handlingar skola med stämpladt papper beläggas? Till: exekutionseller Jagsökningskostnad är icke gerna möjligt att hänföra lösen för slika bevis, hvarföre, om såsom pligt för fordringsägarne betraktas, att desamma lösa, gäldenären åtminstone borde vara befriad från godtgörande af denna kostnad, synnerligast då handlingen icke kan anses vara meddelad för annat än fordringsägarnes säkerhet att kunna exekutor redo affordra, eller dess utfärdande i annan afs gt stadgadt. ) ) Vore fordringsägarn ovilkorligen pligtig att lösa ifrågavarande bevis, så vore ock gäldenärn pligtig ersätta lösen; men det är klart, att fordringsägarn derutinnan kan göra som honom godt synes, och det är just detta, som ger anledning att sätta i fråga, huruvida gäldenärn är skyldig ersätta en utgift, som möjligen kunnat af fordringsägarn undvikas. (Red:s anm.) STOCKHOLMS KÄMNERSRÄTTS UNDERSÖKNING I MÅLET: PIGAN BLOMBERG CONTRA APOTEKAREN STAHRE. (Forts. fr. gårdagsbl.) Den 7 April. Sedan protokollet för förra rättegångsdagen blifvit till justering uppläst och utan anmärkning lemnadt, fick apothekaren Stahre till rätten ingifva ett så lydande skriftligt anförande: Ödmjukt anförande till Stockholms Kämnersrätts första afdelnings protokoll. Sedan jag i min till kongl. poliskammaren ingifna skrift, daterad d. 7 Januari detta år, till alla delar sanningsenligt berättat. tilldragelserne under den galna pigan Blombergs raseri, natten emellan den 2:dra och 3:dje nämnde månad, trodde jag mitt, genom denna obyggliga händelse åbragta lidande vara slut, desto vissare, som att hvad jag anfört, blifvit af det enda åsyna vittnet Christina Bäckström vitsordadt; men miu på den renaste oskuld byggda hopp har på det grymmaste blifvit sviket; och då denna sak, som dels genom i tidningarne införde sanningslösa artiklar, dels genom de rapporter herr doktor Sonden i ämnet afgifvit, i så hög grad tagit den allmänna uppmärksamheten i anspråk, är jog nödsakad till ett sjelfförsvar, hvars behöflighet varit mig omöjligt att ens ana. Pigan Blomberg blef till följd af 2:dra stadsläkaren Kerr assessoren af Grubbens attest, att hon var så galen, det hon icke kunde vårdas hemma, med säkerhet för hennes eget och andras lif, remitterad till intagande på Danviken, icke dess mindre, och oaktadt herr Sonden viste, att hon cen gång tillförene varit som vansinnig under hans vård på därhuset — yttrar han i sin räpport af d. 4 Januari, att hon var så sanslös, att det icke kunde afgöras, om bon var sinnessjuk -eller ej, att hon var slagen och misshandlad, att ovisst vore om hon öfverlefyver följderna a misshandlingen; tredje dagen derefter eller d. 7:de att ingen fara då mera syntes vara för hennes lif, samt att hon dagen förut, eller d. 6:te, redan med temmelig redighet kunde redogöra för förloppet af misshandlingen, och att inga svårare följder :vore deraf att befara, men att det förstörande intryck, som en sådan wmisshandling, genom förskräckelse, vrede och kroppslig smärta, hos hennes själ förorsakat, vore o misskännelig, churu det ej närmare kunde beräknas. Hr doktor Sondn har ansett stå i sin: makt, hvad ingen dödlig ännu vågat före honom, att nemligen göra reda för känslorne i en galen menniskas själ; om jag skulle vågat något sådant, hade det med skäl blifvit bedömdt som hädelse emot Gud, som ensamt tansakar hjerta och njurar. Efter min enfaldiga mening har herr doktor Sondån i dessa attester dels öfverskridit sin yttranderätt som samvetsöm och rättrådig läkare, dels sökt att undandölja och utesluta flera omständigheter, som skulle visat saken i elt annat förhållande än nu skett, hvarar upplysningen ofelbart bekräftats, att jag handlat af nödvändighet, med iakttagande af pligt och samvilbe, och dymedelst undgått de oroande obebag, som i anledning af allmänhetens förvillande blifvit mig tilskyndade. Frågan huru många slag blifvit den galna tilldelade; besvarade herr Sonden i fullkomlig. könseqvens med sina öfriga tillgöranden; nemligen p,att han, i anseende tili blånader och kontusioner voro så tätt tillsammans gångne, icke kunde säga det bestämdt, men ansåg slagen varit minst hundrade, hvarjemte han utbredde sig om åkommornas färgskiftning i rödt, gult, grönt och blått. Till ett vittne, sköterska vid Danviken, behagade rätten ställa samma fråga som den förenämnpda, hvarpå hon svarade: det hon trodde slagen varit omkring femtio. Till stöd för desse mina åsigter tager jag mig. dristigheten göra högtärade rätten uppmärksam på de motsägelser i bedömandet af den. galnvas tillstånd, som i herr Sondåns rapporter af d. 40 och 44 Februari, efter min tanka, förefinnas, då de jemnföras med dem af d. 4 och 7 Januari. Vare. det långt ifrån min afsigt, att vilja påbörda herr doktor Sonden något ondt uppsåt till desse sina tillgöranden, så mycket mindre som herr Sondån är i det allmänna ansedd som cen hederlig och aktnin Ann