Aftonbladet – 28 april 1843, sida 2

på lägersmål, under äktenskapslöfte, som nitet slagit sig ned; och äfven härvid är blott tänkt på den händelsen, att domaren förklarat löftet fast; ej på den, att mannen låtit kyrkotaga qvinnan såsom sin fästeqvinna: fästehjon, som häfdat hvartannat, hafva blifvit alldeles lemnade åt sitt öde. Om man hade erkänt giltigheten af ett, på grund af GB. 3: 40 fastställdt äktenskap, enligt meningen af 41736 års lag, och således äfven behandlat ett sådant äktenskap .såsom lika oupplösligt som ett med vigsel stadfäst äktenskap, så hade man besparat sig ett onödigt bekymmer. och undgått att behandla saken på det oriktiga sätt, som skett genom anförda förordning. De der föreskrifna tvångsmedlen äro upphäfna genom Kongl. förordn. den 3 April 4840, som sålunda bändrar och förklarar anförda 40 (fästehjons häfdande, liksom de.fall, att mannen låvit kyrkotaga qvinnan såsom sin fästeqvinna, är äfven här lemnadt utan uppmärksamhet), att sedan äktenskapslöftet blifvit af domaren ansedt vara bevist och gällande,, i hvilket fall, enligt lagens mening, äktenskapsförbindelsen redan är fast, skola parterna instämmas till domkapitlet för att erhålla nödiga föreställningar; om de då i godo förena sig om äktenskapsförbindelsens upphäfvande, må skiljobref genast meddelas; men om den ene yrkar och den andre vägrar äktenskapets fullbordan, nemligen genom vigsel, bör målet, hvad äktenskapsförbindelsens upplösning angår — således förutsättes det att förbindelsen skall upplösas — öfverlemnas till Konungens afgörande; dock att — tillägges det — hvad: lagen om qvinnans och barnets öfriga rättigheter stadgar — hvilket, som bekant. är, består deri, att qvinnan njuter laggift: hustrus rätt och barnen äro äkta barn — utan hinder af det utfästa äktenskapets upphäfvande kommer att ega bestånd. 41840 års lagstiftare har således icke, såsom 1755 års, velat att tvång till vigsel skulle ega rum, men åt ett annat håll ännu, mera aflägsnad från 4736 års lagstiffaresåsigt af saken, har han ännu långt mera än 4755 års lagstiftare ansett det som en lätt sak att för vigselns skull upphäfva det lagligen fastställda äktenskapet, hvars verkningar med detsamma, märkligt nog, förbehållas åt qvinnan och barnen. Både 1755 och 4840 års lagstiftare hafva haft en så fast öfvertygelse om vigselns oumbärlighet för ett lagligen gällande äktenskap, att de, om ej vigsel kunde tillvägabringas med tvång, såsom man ville 4755, eller med godo, såsom man ville 4840, heldre ville att ett lagligen fastställdt äktenskap skulle godtyckligt sönderslitas, än att äktenskapet finge sakna denna så oumbärliga form; ehuru det, märkvärdigt nog, endast är det fallet, att efter lägersmål under äktenskapslöfte, domaren förklarat löftet fast, som hos båda lagstiftarne väckt så mycket bekymmer. Båda hafva funnit sig befogade att i detta fall. uppoffra äktenskapet, som är en Gudomlig inrättning, för vigselns skull, som endast är en mensklig anstalt, hvilken alldeles icke hörer till äktenskapets väsende, utan, enligt hvad årtusendes erfarenhet vittnar, ganska väl kan umbäras, om äktenskapets fullbordan utmärkes med andra lagligen bestämda högtidliga handlingar. Jag har förut, då det. handlade om trolofning, tillkännagifvit att jag på det högsta ogillar att den nyare lagstiftningen såsom förbindande godkänner en trolofning, som är afslutad utan allt slags högtidlighet eller offentlighet; jag gil-lar lika litet att en sådan trolofning genom tillkommet häfdande skall anses förvandlad till verkligt äktenskap. Ett dylikt aftal om äktenskap borde ej anses annorlunda än annat löst tal, hvilket lagen ej tillägger någon verkan (t. ex. tal om testamente eller köp, innan testamentet eller köpet verkligen skett). och ett efter sådant löst tal följdt häfdande borde ej anses annorlunda än ett annat lägersmål; och på samma sätt borde det anses, då ett löst äktenskapslöfte blifvit gifvet vid eller efter häfdandet. Då den offentliga makten lemnar sitt biträde åt enskilda personer i afseende på deras aftal, kan hon med skäl fordra, att de vid dessas afslutande iakttaga de former, som lagen för parternas eget bästa föreskrifver. Att jag, lika litet som någon ännan, gillar mannens ovärdiga förbållande, som, i den ställning hvarom fråga är, undandrager sig vigsel, och att jag icke heller anser vigsel i allmänhet för en likgiltig eller betydelselös formalitet, torde jag icke behöfva förklara. Men då en på hvad sätt som helst ingången trolofning, med påföljdt häfdande, blifvit af lagen förklarad för ett redan existerande äktenskap, och detsamma gäller i den händelse att qvinna blifvit lägrad under äktenskapslöfte, och detta löfte blifvit förklaradt fast, eller mannen -låtit kyrkotaga qvinnan såsom sin fästeqvinna, så borde man ej hafva i sednare händelsen i ett förvändt nit sönderslitit det sålunda lagligen erkända äktenskapet för vigselns skull, i hvars ställe, i händelse af tredska, det måtte komma an på lagstiftaren att substituera domarens förklarande, eller någon annan offentlig handling, såsom 4736 års Jlagstiftare,i denna del onekligen med rätta, gjort. koum———— —wemssessstarsuted OM RÅBY RÄDDNINGSINSTITUT.