Aftonbladet – 28 april 1843, sida 2

fängelse p mer eller mindre tid, som personernas motvilja. eller hårdnackenhet: det kan fordra..: Kongl. resol. på prest. besv. 22 Okt. 4723. Kongl. förordn. 14 Jan, 1726. Detta visar ännu tydligare, att megiogen med det nämnda straffet var, att stränga mannen till äktenskapet; ett besvär, som synes hafva varit ganska öfverflödigt,. då kyrkolagen tillagt qvinnan i detta fall lika rätt som en trolofvad fästmöp, och det således hade kunnat bero vid det, som om en sådan var stadgadt. 1736 års lag (G. B. 3: 9, 10) bringar de båda anförda, i kyrkolagen upptagna fallen i närmare öfverensstämmelse sinsemellan. Äfven här heter det, att om man härfdar sin fästeqvinna, är det (ipso facto) ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel, och om trolofningen varit förbunden med vilkor, som ej äro uppfyllda; undandrager han sig vigsel och framhärdar i denna motvilja, förklaras gqvinnan (af domaren, ifr. GB. 410: 7) för hans äkta hustru; samma lag är, om hon undandrager sig vigsel. I den händelse, att man häfdar qvinna (ej ehdast mö, såsom enligt kyrkolagen), skall han taga benne till äkta, om hon det påstår, och hennes fader och moder (andra giftomän nämnas ej; jfr. GB. 2: 40) dertill samtycka: är han motvillig (ehuru han ej nekar till löftet), yare lag som förr sagdt är,, det är, då inträder alldeles samma förhållande, som om fästehjon förut är stadgadt, så att domaren förklarar qvinnan :ör hans äkta hustru. Nekar han till löftet, döme då rätten derom (huruvida löfte verkligen är gifvet, i sådant fall gäller detsamma, som nyss är sagdt). Sedan äktenskapslöftet blifvit bekräftadt och saken erhållit offentlighet derigenom, att antingen domaren förklarat löftet. fast; (då mannen antingen nekat dertill, eller annars undandragit sig dess uppfyllande), eller ock mannen låtit kyrkotaga qvinnan såsom sin fästeqvinna (hvilket ej kunnat ske utan hennes och hennes föräldrars samtycke), . beror det ej mera på henne att eftergifva sin rätt till äktenskapet. Att detsamma gäller om den händelse, att äktenskapslöfte, eller fästning följt på lägersmålet, synes af GB. 35: 4, ÄB. 8: 4. De fall, då 1736 års lag erkänner ett äktenskap utan vigsel, äro således 41) att fästehjon häfdat hvartannat och ettdera sedan undandrager sig vigsel; 2) att qvinna blifvit lägrad under äktenskapslöfte, eller på lägersmål följt äktenskapslöfte, och detta löfte blifvit bekräftadt antingen derigenom, att mannen låtit kyrkotaga henne såsom sin fästeqvinna, eller genom domarefastställelse. Det på ettdera af dessa sätten tillkomna, utan vigsel af lagen erkända äktenskapet tillägger lagen den verkan, att hustrun njuter gifiorätt i den motvilliga mannens bo, ehuru icke han i hennes (om fästeqvinna undandrager sig vigsel, är förhållandet omvändt), och barnen anses som äkta barn, och njuta arfsrätt. GB. 3: 9, 10. 3: 4. ÄB. 8: 4, 2. Om giftorätt heter det annars i allmänhet, att den eger rum; när man och hustru äro sammanrigda; men qvinnans giftorätt (liksom mannens, om fästeqvinnan undandrager sig vigsel) är serskildt utsträckttill den nu anförda händelsen. GB. 40: 4, :7. : Mannens mälsmanskap öfver hustrun, och hustruns jemnlikhet med mannen i stånd och vilkor, är älven förklaradt vara en verkan af vigsel (GB. 9: 1); utan att detta är, lika med giftorätten, utsträckt till ifrågavarandefall; det synes som om lagstiftaren ej velat isallmänhet något härom stadga ?). Ehuru lagen säger, att ett sådänt äktenskap skall fullkomnas med : vigselv, -hvarmed meningen i: kyrkolagen (hvarutur. detta, såsom jag förut visat är hemtadt) är, att presterskapet bör dertill förmana, är det ingalunda lagens mening, att någon skall tvingas till denna religiösa handling, utan det får, i händelse af enderas motsträfvighet, bero vid lagens förklarånde, att i dessa fall barnen äro äkta, och den till vigsel benägna parten har giftorätt i den andras egendom. Emot lagens mening, -att: ingen borde tvingas till vigsel, har K. förordn.;23 Julii 4755 för den händelse, att qvinna blifvit lägrad under äktenskapslöfte och domaren förklarat löftet fast, stadgat, ått om parterne hvarken af. presterskapet, församlingen eller domkapitlet kunna förmås till vigsul, skall saken förvisas till verldslig domstol, som, efter undersökning om orsakerna till motviljan, och om ej laggilda skäl dertill företes, genom förelagdt vite af fängelse vid vatten och bröd söker öfvervinnamotviljan; om ej detta verkar och icke heller ett nytt; större vite af samma slag, förvises målet åter till domkapitlet, som om icke. heller dess förnyade förmaningar något uträtta, anmäler saken hos Konungen. :Slutet blir då naturligtvis det, att förbindelsen. blir upplöst. Man ser, alt den underliga föreställningen Hade gjort sig gällande, att den fastställda .äktenskapsförbindelsen i sig sjelf var af mindre vigt än vigseln, öch att man derföre borde göra hvad man kunde; för att truga parterne till vigsel, . men om detta ej lyckades, om den motvillige endast hade tålamod att genomgå profven, drog man. ej i betänkånde att upplösa förbindelsen, heldre än att den skulle fortfara utan vigsel. Det är dock endast ) O. Rabenius, disp. de matrimonio clandestino, S6 40, 12, nekar i detta fall mannens målsmans skap, men antager hustrunss jemnlikhet med. mannen i-ständ och vilkor. Det namn al matrimonium elandestinwm, som Rabenius gilvit. åt ifrågavarande slags äktenskap, är väl icke alldeles passande, men grundar sig, på kanoniska lagensaters minologi, som sålunda benämner ett äktenskap, som ej blifvit i Eyrkan kunpgjordt och med vigsel . stadfäst... Se t.ex. Alexander NI:s och Innocentius II:s förut sid: 153 anförda bref.