Aftonbladet – 25 april 1843, sida 1

tills det lyckades Tory-aristokratien, under drottning Annas tid, att återställa patronatsrätten. Härvid har det sedan förblifvit, hufvudsakligen derföre att patronerna i början icke gjorde något bruk af sin rätt och sedermera blott ett ganska måttligt och varsamt. Men i den nyaste tiden, när katolska åsigter börjat spöka inom engelska högkyrkan under namn af Puseyism, vaknade de Skottska presbyterianerne till uppmärksamhet på det förhållandet att större delen af de Skottska kyrkopatronerne icke tillhörde den Skottska presbyterianska kyrkan, utan den Anglikanska högkyrkan: och för 40 år sedan, eller 4853, trädde en Skottsk prestman, D:r Chalmers — numera professor i Edinburg — jemte sir Georg Sinclair, . i spetsen för ett Skottskt reformparti, som yrkade. återupphäfvandet af patronatsrätten. En motion derom väcktes i Underhuset, en kommitte nedsattes till dess undersökande: den dåvarande regeringen tycktes till halfs öfvertygad om befogenbeten af den Skottska kyrkans anspråk: och lord Aberdeen föreslog år 4834, att de för så vida borde vinna afseende, att församlingarne måtte tillerkännas ett veto mot patronernas val, med skyldighet blott att anföra skäl för sin vägran. Men hans förslag återtogs, derföre att den Skottska kyrkan och dess ombud, D:r Chalmers, fordrade ett ovilkorligt velo för kommunerna. — De fordrade det icke blott: de tillerkände sig det snart sjelfva; det tycks som de funnit den parlamentariska vägen för lång. Lord Montheith föreslog i generalförsamlingen att hon sjelf skulle: utfärda en lag för Skottska kyrkan, hvarigenom församlingarne berättigades att utöfva det ifrågavarande vetot. Förslaget, understödt af D:r Chalmers, gick igenom med stor pluralitet, och kungjordes under namn af veto-akten. Af flera omständigheter skulle man kunna sluta, att så väl Whigs som Tories gillade beslutet. Lord Campbell, Whigministerens Attorney general, förklarade offentligen i Edinburgh sin tillfredsställelse öfver, att missbruket med patronaträtten vore afbjelpt; och den dåvarande lordkanslern, lord Brougham, yttrade sig i samma mening inom parlamentet. Icke långt efter veto-aktens antagande inträdde 485355 års korta Tory-minister, och helt nyligen yttrade sir Robert Peel i Parlamentet, att regeringen, såväl som han sjelf, icke trodde sig på den tiden böra uppträda mot denna akt. Den trädde alltså obehindradt i verksamhet. Imedlertid utöfvade kommunerna den nya rättigheten med sparsamhet: från 4834 till 4840 hade 275 prestledigheter inträffat, men blott vid 42 deribland hade församlingarne gjort bruk af sin makt. Man kan således ej säga, att de missbrukat den. Men icke dessmindre måste de få exempel, som redan äg: rum, göra för patronerna begripligt att deras prerogatif skulle gå förloradt om veto-akten finge fortfara att verka ostördt. De vände sig alltså till domstolarne, och här vunno de seger, alla instanserna igenom. Öfverhuset, inför hvars skrank flere dylika frågor redan dragits, har vägrat den Skottska akten laga kraft, och när de klagande patronerna yrkat verkställighet af domslutet, hafva kyrkoråden icke trott sig kunna motstå Öfverhusets decision, utan insatt patronernes klienter i embetet, oaktadt församlingens veto. Men generalförsamlingen, Skottska kyrkans lagligen erkända styrelse, har å sin sida icke funnit lämpligt att fördraga detta åsidosättande af dess föreskrifter; den har således begagnat sin ecklesiastika myndighet för att suspendera de släpphändta kyrkoråden, presterne inclusive. Härigenom beröfvade sina inkomster, hafva de sednare besvärat sig hos domaremakten; hvarvid åter gen-ralförsamlingen afklippt saken på det pbehändigaste genom att formligen afsätta de klagande, hvartill den äfven är utan fråga lagligen berättigad; sålunda annullerade hon sjelfva den egenskap, i grund af hvilken presterne kunde besvära sig. — Men utom tvisterna angående Veto hafva en mängd andra uppkommit, hvilka väl stå i sammanhang med samma oroliga rörelse, men utkämpas på ett annat stridsfält. Under de sednare åren hafva i Skottlånd en mängd nya kyrkor och kapeller uppstått; till dylika prestgäll utnämner ingen patron, utan de äro på sitt sätt regala: de tillsättas genom så kallad Royal bounty. Generalförsamlingen har likväl skyndat att tillerkänna större delen af presterne deri samma prerogativ, som om de varit af kommunerna valda, samt sålunda gjort dem till medlemmar: af Iokalpresbyterierna, och med detsamma af dem sjelfva skapat valmän och valbara till generalförsamlingsledamöter. Häröfyer har äfven förts klagan inför Court of Session, som förklarat detta deras införlifvande med den allmänna presbyterianska kyrkan för olagligt. I detta spända skick befinner sig nu förhållandet emellan Engelska regeringen och Skottska kyrkostyrelsen. Den sednare eller generalförsamlingen uppträder öppet emot den förra, och mot en del af sitt. eget presterskap derföre att detta gifvit efter för regeringen. Generalförsamlingens motståndare angripa å sin sida henne sjelf vid roten, genom alt suspendera dess ifrigaste anhängare, predikanterna i de nya kyrkorna och kapellerna. Men alla dessa ömsesidiga bannlysningar pafva hittills förblifvit utan verkställighet: generalförsamlingens derföre att hon icke äger någon verkställande makt, och regeringens derföre, att hon icke vågar att låta verkställa hvad Court of Session veslutat — hvarken den sista Whigministerens eller den nuvarande Toryministerens lordadvokat har haft mod lertill. Att ett sådant tillstånd icke kan ricka länge, ynes vara tydligt al sig sjelf. Generalförsamlingen ar hos regeringen låtit ingifva en protest emot domtolarnes beslut, och Sir James Graham har såsom notstycke dertill låtit offentliggöra ett bref, hvari han illbakavisade ala generalförsamlingens anspråk. Proesten är visserligen författad i så häftiga ordalag, att n regering svårligen kunnat gifva efter för densam1a ; men sjelfya denna häftighet bevisar huru allvarumt Skottska kyrkans representanter tagit saken, när e, söner af det kalla norden, kunnat låta hänföra sig 1 långt. I detta skick har frågan nyligen bragts för Underset. Hr Fox Maule föreslog att huset skulle för om fed ÅRA Ab Arn dan KRA Jå aa