Aftonbladet – 21 april 1843, sida 2

och var hemmastadd i mitt hus, till hvilket n ännu hör, då ni icke fått er orlofssedel. hal hab Ett samtal, fullt af glädtighet och skämt, uppstod, och vår vän Rutschenhjelm, som, under sitt förra förnedringstillstånd, måst lägga band på sin tunga, gaf den nu så mycket friare -lopp, dertill uppmuntrad af det retande smålöje, som sväfvade på Hilmas läppar. Han berättade några andra lustiga upptåg, i hvilka han under sin första officerstid kastat sig, och som alla aflupit lyckligt, emedan hans mening dervid aldrig varit elak. ,Men nu är upptågens tid förbi, tillade han; detta var det sista, ty jag fick en god minnesbeta, först af stråtröfvarens knölpåk och sedan af vännen Lenoir, som lexade upp mig dugtigt, och med hvilken jag nära kommit i handgemäng: Men denne ädle . vän förstår både att risa och lisa, och utom hans skonsamhet och välvilliga uppmuntran, hade jag aldrig vågat att åter framställa mig för herrskapets ögon. Hilma; som satt vid ett fönster, utropade nu: nack, se der går den lilla herr Freudenborg, som ni frälste från att mörbultas på den der gästgifvaregården., j Rutschenhjelm skyndade upp till hennes sida. Ja, det är verkligen hann, sade han leende; jag tyckte mig se en skymt af honom, då jag i dag or öfver torget. Men ban ställer sin kosa hitåt, månne han ämnar att göra visit? Kanhända,, svärade Hilma; han har redan en sång förut erbjudit mig att deltaga i ett båtparti, ehuru jag då afslog det. Jag kan omöjligt se honom, utan att skratta, då jag påminner mig hur han låg, som en hösäck, på marken, omgilven af de uppretade: bönderna.n