Aftonbladet – 19 april 1843, sida 2

vå vackra exempel från motsatta håll, på den hyfsning i seder, den tolerans i sinnet, som fördelaktigt utmärker vår tid. Denna tid är intelligensens, då ord äro svärd, och då processen om den stora rättsfrågan, som gäller menskligheten måste föras förnuftigt och humant, emedan den föres inför förnuftets domstol. När saken så fordrar, när den skall diskuteras offentligen, låtom då antagonisterna se ondt ut på hvarandra, å embetets vägnar, om så skall vara, då de mötas på forum, låtom dem då bära vapenrustningar, men må vi förstå och värdera nyttan, för sanningens slutliga seger, af den humanitet, som nu gör att de stridande, då de träffas i sällskapsrummet, aflägga rustningarna och förgäta striden, att de, å ömse sidor kontribuerande till friden och glädjen, med ett ord, till det rent menskliga i umgänget, dela med hvarandra frukterna derutaf. Menskligheten förstår nu sin sak bättre än för femtio år sedan; den har sedan den tiden genomgått en kurs i: filosofien, och vet hvad den ej visste, förrän tanken blef fri, hvilket ej skedde, förrän yttranderätten frigafs. De båda partierna i staten, i stället för att utdöma hvarandra och prolongera söndringen, hafva lärt att uppskatta det goda hos hvarandra, dermed visande en tendens från det partiska til det gemensamma. Å ena sidan vet man att monarkism icke är önskvärd såsom ,allena styrande,, å andra att laglöshet hvarken är ett bevis på, eller en borgen för frihet; royalisten påstår ej att den liberale nödvändigt måste vara en demagog, en sansculotte, den liberale nekar ej att royalisten kan vara en man af dygd och förtjenst, som menar ärligt med sitt fädernesland och vill det väl. Prisad vare derför, som en välgerning, enskildt och allmänt den tidens anda som — alldenstund strid måste vara på jorden — dock tillförbinder de olika tänkande medborgarne af samma statsförbund, att göra stridstimmarna korta (ty af fortfarande stridstillstånd tager menniskan skada), som tillåter dem att, lemnande valplatsen för en ridderlig strid om ett allvar ligt. ämne, lefva umgängesamt med byarandra på ett neutralt område, hvarest den känsla af samhäliighe och ursprungliga slägtskap, som är en af menniskans äldsta och skönaste känslor, och som så väl kommer oss alla till måtta i denna, för sina stormar och moln, illa beryktade verld, får vara rådande. Vi hafve för egen del blott en sak att tillägg: till ofvanstående, nemligen, att om man närmar betraktar de båda olika politiska partiernas nem ligen de ultraroyalistiskt devuerade å ena, ocl de demokratiska å den andra sidan, så skall mar vanligen finna att hätskheten och ofördragsamhe ten mot motståndarne i det personliga umgänge vanligen finnes hos de förre, mera sällan deremo hos de sednare. Orsaken härtill torde synas svål att utreda, men kan likväl lätt nog förklarås, hvil ket dock fordrar ett serskildt kapitel, som ut rymmet för denna gången icke medgifver, mel som är intressänt nog för att återkomma dertill AR ———————