Aftonbladet – 18 april 1843, sida 2

— —— — ning under dessa tvenne lyckliga dagar. Eon vet nu hvem jag är, — tänkte han bedröfvad — och hon kan icke vara annat än förtörnad öfver mitt bedrägliga förhållande. Men ack, om jag bara kunde få se henne en gång till, för att bedja henne om tillgift! I detta ögonblick öppnades dörren sakta och det sköna föremålet för hans tankar inträdde högt rodnande med ett litet bref i handen: Vår bjelte for upp, som en raket och stod med nedsänkt hufvud framför henne, lik en brottsling för sin domare. Jag förmodar, hviskade Hilma med värdighet och med en blick, uti hvilken hon försökte att inlägga en viss stränghet, jag förmodar att ni snart träffar den fremling, med hvilken jag samtalade denna morgon. Lemna honom då detta bref och förlåt att jag, verkligen mot min vilja, besvärar er dermed, men... men det finnes ingen annan som jag kan vända mig till, och det är af hög vigt alt brefvet säkert kommer fram. Och nu — farvällb Härvid vände hon sig mot dörren, för att gå, men vår hjelte hastade fram och ropade bedjande: O, jag besvär er, unna mig ett ögonblick! Hilma stannade med nedsänkt öga, men som det tycktes, icke så alldeles o3erna, och frågade med en sällsam vekhet i rösten: Nå väl, hvad kan ni hafva att säga? Ni lofvade mig denna morgon att icke döma mig för strängt sade min bjelte bönfallande. Jag har handlat både dåraktigt och svekfullt, men Gud är mitt vittne, att min mening aldrig var, att på minsta sält vilja såra er. Jag såg er — vare detta nog sagdt — och jag vill se er mera. Jag är eljest ingen bedragare, O säg, kan -kan ni förlåta mig?, Den vackra flickan gaf honom en mild blick och svarade, under det ett litet skälmskt leende sväfvade på hennes läppar: , Jag måste väl det, emedan ni har mitt löfte. Dessutompy, tillade hon, bar P1 ju redan mer än godtgjort ert fel mot min far och . . . mic.x Himlen belöne er för dessa mirda ord! vår bjelte eldigt och faltade hennes hand, som. bon endast gjorde ett svagt försök att draga untrna rep