Aftonbladet – 15 april 1843, sida 3

c) Genom ett serskildt lån tll Rikets Ständers Bank mot 4 proc. ränta 600,000 — — S:a Rdr 3,088,888: 42, 8 DEN NYA TEATERBYGGNADEN OCH BRANDFÖRSÄKRINGS KONTORET. Hos Stockholms stads Brandförsäkrings-kontoi Jär för närvarande ett ärende anhängigt, som för IPprincipens skull lärer intressera husägare i allmänhet, emedan utgången deraf helt och hållet Jegentligen beror på afgörandet af den föregående, Ihuruvida husägare i Stockholm äger att få ett Ihus försäkradt efter sitt verkliga värde, eller om brandförsäkringssumman, utan afseende derå, kan af Direktionen nedsättas efter dess subjektiva tycke. Det är byggnaden af den Nya Teatern, som lärer blifvit utsatt för det oblida ödet af det sednare alterna ivet; och husets ägare, Kapten Lindeberg, har med anledning deraf ingått till Direktionen med en skrift, den han anhållit få öfverlemnad till Herrar Etthundrade Män vid deras härnäst blifvande sammankomst. Hr Lindeberg tyckes deri hafva klart utredt äfven sjelfva principfrågan med argumenter, som utan tvifvel lära tillvinna sig ett billigt behjertande. Vi hafva derföreförskaffat oss del af denna skrift, och meddela här nedan det hufvudsakligaste af dess innehåll. Efter en inledning, som egentligen blott innefattar en försäkran, att afsigten med skriften icke varit att anklaga direktionen för mannamån, och att Hr L. är förvissad att den handlat efter sin öfvertygelse, framställes nemligen sjelfva species facti, som följer: Förlidet år blef, på min ansökning, den framställning gjord till Herrar Etthundrade Män, att min lånerätt å den då tillämnade Nya teaterbyggnaden måtte flyttas till första klassen, och jag således måtte utbekomma lånet så snart huset stod under tak. Denna begäran mötte ingen obenägenhet, men beviljandet förhindrades genom den anmärkning, att Kontorets tillgångar icke medgåfvo detsamma. I förlitande på denna välvilja för företaget, trodde jag mig äga skä att hoppas, att om jag ej kunde bli gynnad framför andra husägare, jag åtminstone icke skulle bli mera stjuflmoderligt behandlad än de, utan få åtnjuta samma rätt, nemligen att se huset försäkradt till sitt verkliga värde och i sin tur belånadt till halfva beloppet. Detta har likväl icke inträffat. Huset har försäkrats till icke två tredjedelar, eller till 35,000 Rdr, och lånerätten — hvilket jag helt nyligen fått veta — nedsatts från hälften till något mer än en tredjedel eller 13,000 Rdr. För detta sednare beslut lärer Direktionen hafva stödt sig på Lånereglementets 3 S, som medger henne denna rättighet, när hon pröfvar egendomens mindre fördelaktiga belägenhet eller andra omständigheter göra dess värde osäkert och beroende af tillfälliga förhållanden. För det förra beslutet tror jag mig veta, att hon utgätt från den synpunkt, att i händelse af teaterns icke användande till sitt ändamål, husets värde skulle falla. Hvad inflytande denna åsigt eller en beräkning på framtida händelser må äga på försäkringssumman, förstår jag icke, så mycket mindre som Kontorets reglemente, i sin 4 Art. 3 S, ålägger Direktionen alt fastställa en summa, som den finner huset skäligen vara värdt, efter då varande allmänna pris å byggnadsämnen och arbeten samt husets beskaffenhet och lägen. Det är imedlertid möjligt, hvilket jag ej känner, att Direktionen är behörig till en sådan pröfning af framtida inträffande förhållanden; jag vill endast yetia iwlv tanka om, huruvida den i närvarande fall bordt leda till ett dylikt resultat, d. v. s. huruvida denna byggnad, mer än andra, beror till sitt värde af tillfälliga omständigheter och huruvida det är sannolikt att detta värde i framtiden skall minskas., Här följer ett stycke, hvaruti vigten af en teaters befintlighet för en hufvudstad framlägges, men som här kan förbigås för korthetens skull; hvarefter Hr I. fortfar : Oeckeå har fråga länge varit om en ny dramatisk teaters byggnad, men man har afskräckts af kostnaden. I händelse någon är 1825 åtagit sig att bygga en annan teater, cj blott lika stor med den afbrända, utan större, elegantare, ändamålsenligare och rymmande flere åskådare, samt att göra detta för 50 a 60,009 Rdr Banko, månne staten skulle vägrat denna summa, eller månne icke det enskilda nitet och rikostigheten, derom anlitade, skulle skyndat att samla medel dertill? Nu har en privat person verkställt detta företag. Ingen har ännu bestridt att det uppfyller ändamålet och kommer att göra det ännu mer med några små förbättringar, som äro lätta att vidtaga; han har gjort det, utan att begära eller erIlla af det allmänna en enda Riksdalers biträde. r det då en för långt sträckt begäran, om han önskar att få ätnjuta vanlig rättvisa? Och om han bevär det af det Verk, hvars delägare utgör hufvudstalens befolkning, denna befolkning, för hvars gagn och nöje anstalten är stiftad, som äger tillräckliga medel att äfven utöfver det rättmätiga krafvet undertödja företag, hvilka anses nyttiga, och som, vid mer in ett tillfälle, visat tig äfven dertill äga vilja? Det kostnadsförslag, jag förlidet år inlemnade till Kontoret, upptog den förmodade byggnadskostnaden ill 58,000 Rdr. Man fann densamma icke öfverdrifen, man trodde den till och med för låg, och nu, lå huset är färdigt, då det blifvit större och bättre, in man väntade, nu värderar man det till endast 55,000 Rdr, således icke till tredjeeler fjerdedelen hvad man i publiken förslagsvis uppskattade före-l. aget till, då frågan först derom väcktes, och anser let i låneväg icke erbjuda säkerhet för mer, än trededelen af den alltför låga värderingssumman. Afl vad anledning sker sådant? Månne till följd af bestämda instruktioner? Det vet jag icke; men om så l ir, har jag trott mig finna, att man åtminstone icke ulltid gått tillväga med samma stränghet. Sälunda nar man försäkrat Kongl. Teatern till 214,000 Rdr, ! och de båda paviljongerna i Trädgårdsföreningens lo1 kal till 26, 000 Rär; hvilka sistnämnde man belånat 2 an