Aftonbladet – 12 april 1843, sida 2

LCHS IOTKOIPaTl di YCH HATIACHNVH SKO0ia vylidua Cu YA framgång. Vetenskaps-Akademiens årssammankomst den 31 Mars. (Slut fr. gårdagsbl.) Ett annat, alldeles oväntadt, fenomen observerades ifven vid detta tillfälle på flere ställen; likväl synes det af S humacher ha:va blifvit iakttaget med största uppmärksamhet. Då han, efter annoterandet ar tidsmomentet för totala förmörkelsens början åter med sin tub ville betrakta månen, såg hanicke allenast ofvannämnde lysande ring, det förekom honom äfven liksom röda lågor frambrutit på 3 ställen af månkanten: efter några Öögonblicks betraktande fann han dock, att i dessa flammor ingen rörelse egde rum. De visyte sig då såsom uddiga, i rosenrödt ljus strålande glut:cher. hvilka höjde sig 2 minuter öfver månkanten. Någon förändring i deras höjd eller form kunde han ej varseblifva under den korta tid af endast halfannan minut, som återstod till förmörkelsens slut. — Det förtjenar omnämnas att Wasenius, Icktor i matematiken vid Götheborgs gymnasium, redan för mer än hundrade år sedan, nämligen vid totala solförmörkelsen den 2 Maj 1733, observerade cnahanda fenonccn. E en till vetenskapssoceieteten i London afgilven erättelse häröiver yttrar han: Förundransvärda syntes mig några röda fläckar invid månkanten, till eu antal af 3 eller 4, bland hvilka en var större än de öfriga och tycktes bestå af 3 parallela, men olika lå za delar, som hade en liten lutning mot månens periferi.n— Troligtvis råkade denna iakttagelse i glömska, emedan den, såsom af Wascenius ensam sedd, icke då för tiden iyckades tillvinna sig förtroende. — Detix fenomen förklaras lättast, om man antager, att oa utlga berg finnas på solens yta, hvilka endast kunna blifva synliga, då den öfriga solkroppen är bortskymd. Ofta har den mening yttrats, att de på solen stundom till stor mängd och utsträckning, stundom aildeles icke synliga mörka fläckarna, skulle hafva något inflytande på jordens väderlek. Då solen obe-tridligt är källan till ljus och värma och då således båcasintensitet måste bero på solstrålarnes mängd, ha: man deraf trott sig berättigad till den slutsats, att cn. genom de svarta fläckarna förorsakad förminskaing i den verkligt lysande solens yta, borde hafva ca, åtminstone temporär, förminskning i ljus och värma till omedelbar följd. Vi hafva väl inga, i denna fråga afgörande rön, likvällemna de af Scharde i Dessau publicerade, af honom alltsedan 4226 kontinuerligt fortsatta observationer på solfläckarna en ledning i detta hänseende. Jemföra vi dem med de meteorn!osiska observationerna under samma tidrymd, är det oi möjligt att upptäcka något spår till ömsesidigt sanmanhang, oaktadt under de serskilda åren af denna period fläckarnas antal varierat så betydligt, att Jå endast 33 sådana observerades under loppet af år 1835, voro 334 synliga år 4837. Vi böra här likväl anmärka, att en jemförelse af väderleksförhållanden inom en inskränkt trakt af jorden med hvad slags astronomiska fenomen som heldst antingen lemnar z2i!deles inga eller ock endast högst opålitliga resultat ;ven i det fall, att det ifrågavarande fenomenet eg:ce något direkt inflytande på jordens klimatariska beskaffenhet. Alltför ofta glömmer man, att, i afseende på alagsna himmelskroppar, äro serskilda städer eller länder på jorden ctt intet, och att endast jordklotet, såsom ett helt, är något. Orsaken till förökandet eller förminskning i solens verksamhet må vara hvilken som heldst, så måste dock den deraf uppkommande verkan, såvida någon eger rum, träffa jordytan i sin helhet. Den kan, till följe af lokala reaktioner, framträc mindre märkbart på ett ställe af jorden, än på ett annat, men lokal, i egentlig mening, kan den aldrig blifva, och borde derföre aldrig åberopas till förklarande af iakttagna lokala väderleksanomalier. Endast då kunde den, såsom förklaringsgrund, komma i fråga, när man, så mycket möjligt är, hunnit öfvertyga sig, att den bemärkta anomalien egt rum liktidigt på hela jorden, om icke i samma grad, ätminstone i samma Icd. Såsom bekant är, begagnade Bouvard alla rån år 1784 vill 4820 på Uranus gjorda observationer, till bestämmande af de banelementer, hvarpå denna planets tabeller grunda sig. Han fann äfven, att planeten blifvit redan före Herschel observerad, ehuru man då ansett honom för en sedermera försvunnen fixst jerna. Härvid visade sig likväl den märkliga omstän neten, att, ehuru de planetära perturbationerna blivit i kalkylen vederbörligen intagna, kunde de äldre observationerna icke fullkomligt förenas med de, ur de sednare beräknade clementerna, och afvikelserna, astän ej nog stora, för att väcka tvifvel om den observerade himmelskroppens identitet med Uranus, voro likväl alltför betydiiga, för att kunna anses som cbservationstel. Detsamma har äfven inträffat med de nyare observationerna, hvilka redan betydligt afvika från Bouvards tabeller. Airy har nämligen ur oppositionerna under sista decennium funnit, att de fordrade, i denna planets antagna solafstånd en förminskning, som öfverstiger månens afstånd från jorden. Vi ha häraf anledning att ana möjliga tillvaron af en oupptäckt planet utanför Uranus. Ty om detta verkligen vore händelsen, måste han inverka på Uranus och åstadkomma rubbningar eller anomalier i dess lopp; hvilka vi icke äro i stånd att förklara, utan att känna den störande kroppen. Visserligen kunna de:sa anomalier först efter en längre tidrymd blifva märkbara;