Aftonbladet – 11 april 1843, sida 2

är hemtadt ur historien om krigen emellan Röda och Hvita Rosen. — IRLÄNDAREN OCH ALDERMANNEN. En numera afliden alderman i Bristol, af gamla stammen, plägade vanligtvis, då någon Irländare blef tilltalad inför rätta, afgöra processen ganska kort dermed, att han skickade hohom till tukthuset, med yttrande, att han aldrig känt någon Irländare, som icke varit en skurk. Om orsaken till denna besynnerliga fördom berättas följande anekdot: , En dag hade den vördige aldermannen varit bjuden till middag hos en af sina vänner, som bodde ett stycke utanför staden. Då han skulle gå hom om aftonen, föll han i landsvägsdiket, som var både djupt och fullt af smuts; hans rop förde en stor stark Irländare till stället. Hvem är der, hvad har ni för er? frågade Pat, ) under det han tittade ned i det mörka diket.:— Jag är alderman H— lydde svaret, och jag skall ge-dig en guinte om du vill hjelpa mig upp. — Detta var en besynnerlig vistelseort för en-alderman, sade Pat, under det han makade sig ned åt diket, der han efter något besvär förtjente sin guinte, och ställde aldermannen på benen på det torra. Nu, sade aldermannen, måste du följa mig hem. — Det ingick icke i-öfverkommelsen, att jag äfven skulle göra det för guinten), svarade Paddy. Men aldermannen var envis och ville icke betala; så framtIrländaren ej ville följa honom-heim. Pat gjörde sina invändningar. och föreställningar, men-då han fann, att han icke kunde bringa -alder mannen till reson, tog han honom helt trankilt. om lifvet, sade att öfverenskommelsen var bruten, och lade honom ner i diket, der han tagit honom. Alltsedan dess hade aldermannen antipatbi em t allt hvad Irländare hette. nd ) Engelsmännen kalla skämtvis -Irländarne Pat eller Paddy, förkortning af deras skyddshelgon Patricks Damn, :