Aftonbladet – 11 april 1843, sida 1

TAPAS ERT Me AR RAR SE UREA ARN a Vetenskaps-Akademiens årssammankomst den 31 Mars. (Forts. från 2 81.) Professor Selander: Ehuru man med skäl kan påstå, att knappast någon annan vetenskap, under alla stadier af sin utveckling, med samma konseqvens. som astronomien sträfvat till sitt mål, bör det likväl ej förnekas, att åtskilliga grenar deraf gjort bldtt långsamma och ofta-afbrutna framsteg: Detta:gäller i synnerhet om himmelskropparnas. så kallade topografiv Anledningen; ja till och med försvaret för. denna skenbara försumlighet, är icke svårt att uppgifva. Ty då de egentliga astronomerna med.rätta ansågo sig böra använda alla krafter på, att först förskaffa sin vetenskap :en säker. på matematisk kalkyl stödd grundval, kunde kännedomen öm himmelskropparnas fysiska beskaffenhet endastobetydligt utvidgas genom tillfälliga och fragmentariska bidrag. Under det sednast förflutna decennium : har likväl denna del af astronomien börjat bearbetas, ocvi stå derföre i synnerhet i förbindelse hos Beer och Mädler, hvilka under en följd af år insamlat rika materialier, hvaraf, som-be: kant är, den åf dem utgifna och i. en-föregående årsberättelse omnämnda månbeskrifning varit förnämsta frukten. De ha äfven sedermera fortsatt sina forskningar i sammåä riktning och derunder fästat ännu noggrannare uppmärksamhet på åtskilliga speciella delar, hyaribland nu företrädesvis de så kallade månrännilarna må omnämnas. Af dessa föremål voro förut högst få anmärkta, Beer och Mädler ha observerat nära 150. Till sin allmänna karakter utgöras de a! ganska smala och långa, antingen rättlinigt fortgående eller endast obetydligt böjda fördjupningar med myc ket branta, parallela ränder, vanligtvis utan egentlig kantvall. I fullmåne utmärka de sig såsom fina; hvita linier: — vid månphåserna-oftast såsom svarta, embtdan man då vanligtvis endast ser skuggan af den ena randen. De behålla för det mesta under sitt hela lopp öfverallt samma bredd; men då någon del-af dem: synes bredare, inträffar detta snarare vid midten, aldrig vid ändarna... De flesta löpa isolerade, högst få förena sig såsom ädror eller korsa hvarandra. Några genomskära berg af betydlig höjd och kratrar, hvilkas rand de sprängt, samt fortgå då genom dem med egna, sjelfständiga vallar — ett bevis, att dessa rännilar tillhöra en sednare formation, än de öfriga föremålen, Deras längd varierar mellan 2 mil och 20 mil — bredden öfverstiger aldrig 5000 fot. Emedan man städse varit benägen att uppsöka speeiella likheter mellan jorden och mänen, har man äfven vyclat anse, dessa rännilar dels för floder eller uttorkade flodbäddar, dels för konstgjorda kanaler -eller farvägar. Grundlösheten af förra meningen inses lätt, då man betraktar början ocheslutet af de sa rännilar, hvilka vanligtvis ligga i hela sin utstäckning i samma plan och icke eller förråda. någon olikhet i bredd. — eller. då man afser deras fördelning och inbördes läge. — Ingenstädes på vår jord förekomma floder, hvitka, sedde på ett sådant afstånd; skulle förete någon likhet med månrännilarna. Tyom vi föreställa oss en åskådare, försedd med de hjelpmedel, hvilka äro för oss tillgängliga, betrakta jorden på samma afstånd, som månen : huru olik blefve ej anblicken af månrännilarna mot den, som jordens strömsystemer skulle erbjudalrAf dessa sednare torde några bredare blifva synbara — af de flesta endast mynningarna, De skulle vid ena ändan synas jemförelsevis breda och tydliga, men deremot blifva småningom smalare och svårsynliga mot den andra — man skulle, med få undantag, bestämdt kunna urskilja flodernas utloppsända från den motsatta. — Ännu mindre är det antagligt, att konstgjorda kanaler celler farvägar återfinnas i dessa formationer, hvilkas bredd alltid uppgår till tusendetal af fot, hvilkas längd ofta icke öfverstiger 10 eller :42 gånger bredden, och vid hvilkas begynnelseeller slutpunkter ingenting utmärkande före kommer. Sannolikt kan man föreställa sig oftanämnde rännilar. uppkomma -genom verkan af elastiska krafter, hvilka, i stället : för jatt genombryta ytan i en, mot tyngdkraften vinkelrät riktning, blifvit af serskildd lokalförhållanden tvungna att. fortgå parallelt under densamma, och understundom, då de varit nog starka, åstadkommit remnor deri. Ty i de flesta fall synes deras verkan ha inskränkt sig till attendast höja marken och bilda en så kallad bergåder eller bergrygg af ringa höjd — en på månen ännu oftare förekommande formation, för hvilken, liksom hos rännlarna, ;den rätliniga riktningen är den vanligaste. — Härvid må den anmärkning tillåtas, att vårt betraktande af himmelskropparna uteslutande mäste vara naturbetraktelse i inskränktare meniog, såmt sannolikt ultid skall förblifva det. Föga skulle det derföre antå verkliga-astronomer, att förespegla eller understödja ——-— -— X Oo oA--—-—-—-—-—-——— AA 5 ra