Aftonbladet – 4 april 1843, sida 2

att ett justitieråd skulle roa sig med fiske. Imedlertid huru det än var, försonade åsynen af den lilla båten, der hans gamle vän roade sig med fiske, vår hederlige professor, och just då han bunnit förbi sjöns ena ända och skulle köra förbi den vackra grinden, som ledde till alleen, befallde han att vända ditin. Det må gå huru det vill, tänkte han vid sig sjelf, det kan aldrig gå befängdare än hos Wimmerkants,; han var härdad mot alit. Herrgården var på en gång prydlig och storståtlig, men det som gladde Ehrnfried var en viss treflighet, som öfverallt lyste fram och som gjorde stället till en kär vistelseort för hvem som helst. Den hvita byggningen hade blott en våning åt gården, fastän den åt sjön skyllrade med tvenne; den låg nemligen på en backsluttning. Gården omgafs at en krans blommande kastanier, hvars pyramidformiga blomklasar strödde ett lätt snöfall öfver den gröna gårdsplanen. Det gladde professorn, att det syntes så få spår på gården, att den var grön nästan helt och hållet, och att således baronen ej hade någon stor umgängelse här på landet. Ehrnfried hade knappast bunnit göra dessa beraktelser, förr än: en medelålders man, klädd i Nn lätt sjömansdrägt, kom genom trädgårdsporen, åtföljd af ett par BOSSar; han skyndade mot Shrofried; det var den gamla vännen Gyllentråle som nu kom ifrån sjön. Är det du, sae han och smålog, är det du Ehrnfried? Välommen gamle brorl) Professoren, öflverraskad af detta tilltal, blef Ideles förtjust och tog sin vän i famnen. Tack