Aftonbladet – 4 april 1843, sida 2

lopp har intet svenskt fartyg ankommit till eller afgått från Archangel. (Forts. e. a. g.) 7 ——AAÄA———— 2 SS UPSALA DOMKAPITELS BESLUT I FÖRHÖRS57 SAKEN MED REKTOR ALMQVIST. Den märkliga förhörs-process emot Hr Rektor Almqvist, hvarigenom Högvördiga Domkapitlet i Upsala haft den artigheten att framställa sig sjelf till ett så intressant beskådande inför allmänheten, är nu afslutad genom en till Hr Almqvist aflåten skrifvelse, som här nedan införes. Denna skrifvelse är icke mindre märkvärdig, än allt det föregående, och man kunde med skäl derpå tillämpa åtskilliga kända sentenser, såsom: finis coronat opus, i öfversättning: Domkapitlet har nu satt kronan på sitt verk; parturiunt etc. eller någonting dylikt. Men hvad som säkert icke skall undgå allmänheten är, alt Domkapitlet ännu i denna skrifvelse fortfar med det, såsom oss synes, förhatliga och nästan afskyvärda sättet att öfverhopa den inkallade parten med omotiverade beskyllningar, att uttala en moralisk fördömelse, utan att våga tillkännagifva, hvarpå den stödjer sig, och att, då det icke tilltrott sig att mot Hr Almqvist tillämpa något slags positiv åtgärd, åtminstone göra hvad som stått i koncepistens förmåga, för att någön chikan måtte stadna qvar å hans person, med ett ord, att gå tillväga med rent godtycke och maktspråk. Meningen af brefvet i andra ord är i korthet: vi ha ej kunnat finna någon sak med er, men vi vilje åtminstone låta er veta, att vi uti vårt tal kunna behandla er huru vi behaga. Man bör ej förmoda, att en erkebiskop och ledamöterne af ett domkapitel kunna hysa hämndkänsla i sitt hjerta, men nog har eljest ett sådant sätt att gå tillväga, ifrån början till slut, utan att ett enda factum anföres till stöd för tillvitelserna, bra mycket tycke af en ren kalomni, ovärdig den enskilde medborgaren, men ännu mera hbögt uppsatte förkunnare af Christi lära och väktare på Sions murar, som borde ihågkomma budet: Dömer icke, så wvarden j icke dömde. Till detta förfaringssätt hör, bland annat, den serskilda vändning, som domkapitlet gifvit den framställda frågan om äktenskapet, efter det svar herr Almqvist gifvit i denna punkt, då domkapitlet sjelf helt naift gör det ampla medgifvandet att vigseln, som förut uttryckligen utgjorde hufvudföremålet i den tredje frågan, nu i hast blilvit mindre vigtig såsom kännelecken på äktenskapet — och det i stället framskjutes, att domkapitlets fråga angått den äktenskapliga troheten. Man läser imedlertid med uppbyggelse hurusom domkapitlet till slut på alltsammans efter herr Å:s svar finner sig tryggadt ,vid den tillförsigt, att herr 4. med Guds nåd skall under fortsatta bemödanden lyckas besegra de tvifvel och betänkligheter, hvilka ännu förpbindra domkapitlet att anse hans förklaring fullt pnöjaktig., Skrifvelsen lyder som följer: Till f. d. rektorn, mag. C. J. L. Almqvist t Stockholm. Tit. har, genom meddelande af de, i skrifvelsen den 46 sistlidne Februari innehällne svar, fullgjort sin, af domkapltlet den 435 förutgående Januari ytterligare förelagde skyldighet, och domkapitlet, som såmedelst omsider blifvit försatt i tillfälle, att, sin pligt likmätigt, åtminstone tills vidare afsluta de åtgärder, hvilka, till följe af det redan, i skrifvelsen den 29 April 1841, till grund för dess förfarande åberopade Kongl. brefvet den 2 Mars 1754, detsamma, i afseende på tit., ålegat, går nu att meddela det beslut, det, med fortsatt hänsigt till högstberörde Kongl. brefs föreskrift, i frågan fattat. I öfverensstämmelse med detta Kongl. brefs ordalydelse, har Tit., såsom en, under detta konsistorium hörande prestman, den der, af villosatser varit förledd och å sido bragt, blifvit af domkapitlet med omsorg, kärlek, saktmodighet och undervisning sökt medelst tvenne på serskilda tider (den 40 Januari 1840 och den 29 April 4844) till Tit. aflåtne skrifvelser, hvilkas syftemål domkapitlet tydligen uttalat vara, att uppmana till sjelfpröfning, samt att med faderlig förmaning verka på tit. öfvertygelse och bereda sanningens seger i dess hjerta. Detta sytemål har Domkapitlet dock nödgats anse så mycket mindre vara vunnet, som tit., uti till domkapitlet aflåtet svar, öppet visat sig hafva misskänt dess afsigt, och ej allenast sökt sig dess tillsyn undandraga, churu icke unler annan ecklesiastikembetsmyndighet tjenstgörande, utan ock framkommit med nya, betänkliga meningar. Då nu härtill kom, att Tit., från förut innehafd läraebefattning entledigad, borde, kyrkolagen likmätigt, ill presterlig tjenstgöring inom erkestiftet användas, ar domkapillet, så väl af samvetsöm omsorg för de örsamlingars väl, i hvilka själavård skulle kunna blifva it. anförtrodd, som ock serskild till åtlydnad af åbeopade Kongl. bref, aktat nödvändigt, att tit., som, i inseende till beskaffenheten af nyssnämnde sitt förfaande, måst skäligen misstänkas, såsom den der errade i sina villomeningar fortfara, och äfven beanns söka att dem utsprida,, hit inkalla till beörig examen,, buruvida tit. redan vore derhän komnen, att hafva sin ed brutit och vara ett skadligt RR ARE a EA NO TRA Th AR SN må RE