Aftonbladet – 31 mars 1843, sida 3

skapernes vida fält vet han ej mer än en liten fållan, der han står och idisslar, och som sällskap, som vän, som lärare eller menniska, kan man ej träffa någon tråkigare och andefattigare än honom. Dessutom finnes det inom korpsen så kallade asikar,, det vill säga sådana, som beständigt tänka på framtiden och vilja hinna till nådens och ärans spets, sådane herrar äro aldrig några goda kamrater. Man tystnar gerna med det muntra glammet, då en psik) träder in; får man honom på ett kalas, häller man så mycket i honom man kan, trycker honom på alla sidor och spiller punch på ryggen af hans svarta frack. Den lilla mannen går alltid lutande, liksom för att beständigt -vara tillreds att buga sig, om han möter en examinator, eller en ung grefve, som lär sig fäkta och rida vid akademien, han är en ödmjuk tjenare för allt högtförnämt, bär sqvaller till seniorerna och kurator och belönas al kamraterne, vid högtidliga tillfällen, med hissning, det vill säga man upplyfter honom på sina händer, låter honom, under hurrarop, göra åtskilliga krumbugter i luften och nedsläpper den söta kamraten temligen öm och rörd; bvarefter han tackar kamraterne för deras vänskap. Sammaledes finnes det ett annat slag, som kallas zierbenglar,, af hvilka de så kallade hvalparne, intaga ett utmärkt rum. Zierbenglar äro ynglingar, som lefva enligt eller öfver sitt stånd, som göra depenser, dansa med stadens vackraste och rikaste flickor på balerna, promenera med dem och omgås i husen. Den underafdelning, som kallas hvalpar, är deremot unga gossar af förnäm börd, hvilka stadna under informator och promenera från och till fäktsalen, men hvarken till lektioner eller annorstädes. Hvarken zierbenglarne eller underafdelningen äro i allmänhet afhållne af studenterne, men ordentligen firade af en tredje sort.