Aftonbladet – 29 mars 1843, sida 1

vågar han utsätta sekunden, på hvilken lifvet och dödens herre skall afgifva sitt allsmäktiga ut slag? eller täljer han tidens förlängning emellar de allt svagare och svagare andedragen? Jag ve det icke. Hvem dristar sig att bestämma veten skapens, den kloka erfarenhetens tankegång? en dast det allseende ögat genomskådar derås förut seende makt, deras underbåra kraft, eller, om dr så vill, inser deras inskränkning, deras oförmåga deras irringar. Den kunnige läkaren, den redlige vännen, had alltifrån Mathildas barndom varit hennes doktor omsorgsfullt vårdat hennes helsa,: fignat sig å den späda knoppens utveckling, gladt sig åt de blomstrande rosen, som nu låg der förbleknad en bild af det skönas, det herrligas. vansklighe och de jordiska förhoppningarnas ovaraktiga fröj Med en faders oro betraktar han henne oaflåtlig! ett djupt bekymmer målas i hans ansigte. Orörli och Hiksom förstenad har han redan länge i samm ställning fortsatt sitt betraktande; men — han blick lifvas hastigt; han nalkas sängen. Mathild gör en rörelse, en lätt suck höjer hennes brös! långsamt slår hon upp ögonen, ser sig omkring men tillsluter genast sitt matta öga Var: de hennes sista suck? hennes afskedsblick till lifvet Grefven reser sig från stolen — doktorn hål ler honom tillbaka: — Tystnad, intet ord, ingen rörelse! hbviska han sakta. En lycklig natur har segrat, hon ä räddad; men faran är ännu icke förbi — de minsta sinnesrörelse och bon är förlorad! — lår om oss byta plats! Nu förer han grefven sakta ull en annan sid af rummet, der han, t utan att vara sedd, sjolf ka