Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 2

besättningen uttågade tll alla husen och tänd på alla på en gång. Vinden hade friskat på och snart stodo rishögarnn i full låga; taken på byggningarne, betäckle med torkadt gräs och ljung, fattade eld nästan i samma ögonblick. Nu vaknade nöordboerne upt jur sömnen, då det brakade i bjelklaget och lågerna med ett smattrande ljud frossade bland det torra riset. Inifrån husen hördes ett vildt skri af förtvil. lan, det var af qvinnorna och barnen, som vaknade, omgifne af eld; karlarne rusade mot utgången, men der störtade lågorna mot dem från den brinnande dörren och qväfda föllo de tillbaka: men der, i det största buset, störtade en man genom lågorna, bärande elt barn på sina armar: det var Ungertok,, som med sin yngsta son hans älskling, hans sommarbarn, i förtviflan lyckades att bana sig väg genom elden. Grönlöndarne veko förskräckte tillbaka för den väldige mannen, fastän han var obeväpnad; han begagnade tillfället och flydde in uti kyrkan, den fastaste byggnad der fanns, och som nordboerne utselt till sin fästning, i händelse af ett anfall. Grönländarne vågade ej anfalla den ensamme mannen på nära håll; de skyndade således att bädda ris äfven kring kyrkan, för att inbränna honom der. Lågorna stodo snart högt upp, men den starka byggningen trotsade likväl länge deras makt; men allt mer började röken öka sig i kyrkan, elden utanför lyste in i de få fönsterna och kastade sitt röda sken på en mängd pgrafstenar, som utgjorde solfvet. Ungertok satt på en graf, med sonen i sin famn, under det att elden letade sig in i syrkan och började tända sparrlaget; han kunde.