Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 2

— gertok ansträngde sina sista krafter, han dignade ner af trötthet, reste sig åter och fortsalle sin vilda flykt, men dignade åter; ögonblicket var inne, han sjelf skulle mördas tillika med barnet, begge skulle undergå de marter, som vildarne finna en njutning i att låta sina fångar genomgå: kanske han sjelf skulle falla, och gossen, hans kära sosse, blifva den, som de skulle plåga till döds på sin segerfest. Denna tanka flög som en blixt! genom hans hufvud; ännu ett försök att fry med sin kära börda; det misslyckades — då lutade han sig svigtande öfver vattnet och kastade sin lilla käre gosse i den djupa böljan, han försvanr utan en suck i djupet. Bed för din fader hos den rena Jungfrun och hennes son, hviskade han tyst öfver den våta srafven, och flydde derifrån. Nu kunde han åter iiy undan, och Grönländaren tröttnade; han lyckades undfly till Igalikko. I hela det sköflade, det förvildade landet fanns neen fristad; han flydde derföre till Igalikko. Det var hans födelseställe, dessa ruiner, och dit ville han komma, för att dö; men ingen mötte wonom vid ruinerna, der var allt tyst och stilla; nre oro dref honom äfven från detta ställe; han ade ingen fläck på jorden, der han kunde finna ugn; den drunknade gossen stod beständigt för ans inbillning, han längtade upp till honom i hans vimmel, men ännu qvarblef dock en jordisk nsla, den af hämnd, i hans bröst; han flydde ingre söderut, för alt få tid för sina planer, att nsam, bland ett helt uppretadt folk, kunna hämas på den, som tvingat bonom att mörda sitt arn.