Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 1

Det var en afton i Maj månad, vinden från vafvet började att flägta lindrigt mot land och le lösa isstyckens, som med landsvinden drifvit it mot fjordmynningen och fyllde sunden på begge sidor om Apeiteriksön, seglade åter långsamt in uti fjorden. Invånarne i Kakutok hade den dagen börjat sitt silfiske och höllo just på att utbreda den rika fångsten på gräsvallen för att torka den för vinterbehofvet. I den ej långt borta belägna in, som vid utloppet formerade en fors mellan stenarne, hade byns ungdom samlat sig för att slå lax som nu började gå upp ur hafvet; gossarne hoppade på klippstyekena i den lilla forsen, och passade på då en lax stod stilla vid någon sten, att döfvan honom med ett slag af sin klubba, hvarefter han sprittande kastades upp på den gröna stranden; utanför husen sutto de äldre qvinnorna arbetande och skrattande, under det att de yngre och flickorna hjelpte till med sillens utbredande i jämna rader. Det kommer mycket hafsis in i fjorden i dag, Olof!, sade en qvinna, som kommit att kasta en blick utåt sjön — endast det är is? ,Visst är det isI svarade mannen och kastade ögat utåt hafvet. Men,, återtog Gvinnan, jag tycker den rör sig icke lika med vindens gång; den drifver hitåt, då vinden egentligen ligger starkast åt andra stranden.n Qvinnans yttrande gjorde männen uppmärksam. ma och med banden öfver pannan mot solen, som nu låg i vester eller midt öfver grönländarnes ö, sågo de länge forskande ut åt sundet; de hvita massorna gledo sakta framåt vattenytan; ej ett tecken till tif tillkännagaf sig, de gingo alldeles