Aftonbladet – 24 mars 1843, sida 1

kok, den mest ansedda bland dem, upp från sin nedhukade ställning, ställde sig midt i kretsen och började på en sång; den bestod af långa utdragna molltoner, som beledsagades af de rysligaste kroppsvridningar; ändtligen började han att hoppa i en ring, så att björntänderna, hvarmed hans skälskinnsrock var kantad, skramlade mot hvarandra, oc: hans skri blefvo allt vildare och vildare, ända till dess han under ett häftigt vrålande föll till golf vet och somnade. Hela församlingen salt tyst deromkring ände: Lill dess han åter uppslog sina blodstrimmiga ögon och stirrade på de orörliga kring honom sittande menniskorna, hvilkas skrynkliga och vild: drag voro spända af förväntan på den utväg har fått sig uppenbarad. TLänge stirrade han omkrin; sig utan att tala; vanmäktigt bröt han tystnader och sade: Kablunackerna skola dö, ung och gam mal, qvinna som man; våra qvinnor skola garfv: hvita skälskinn och dermed betäcka våra stor: qvinnobåtar och männen förfärdiga pilar och björnspjut under vintern — och nästa sommar skol: vi, just då isarne drifvit till hafs, lägga oss mel lan isstyckena och med qvällvinden drifva in: fjorden, tända på deras hus och mörda dem alla. De församlade stego upp och gingo under tyst nad sin väg; men under hela vintern arbetad grönländarne på sina pilar och björnspjut oc! qvinnorna med att bereda hvita skinn till stor båtarne. Påföljande vår hade isen redan brutit i vike och började drifva mot sjön. Liksom öfverallt de nordliga klimaterna var marken redan grö innan islossningen, och således utdrefvos hjordarn på marken midt på dagen,