Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 1

Ht skinnbåtar, der nu ångfartyg och skepp korsa hvarandra. Detta folk utgör också Grönlands stamfolk, och mången strid har troligen der blifvit utkämpad innan Nordboarne kommo i besittning af landet; men det lyckades, och den isländska kolonien tillvexte alltmer i folkrikhet och styrka. Skraelingarne, som de gamle Nordboarne kallade landets dvergartade urinvånare, drefvos allt längre mot norr, och de bästa fiskplatserna, de rikaste jagttrakterna och de skönaste betesmarkerne tillföllo kolonisterne genom styrkans rätt. Kolonisterne medförde boskap och efter ett århundrade ströfvade herdarne med si na hjordar genom de gräsrika dalarme och flydde mot midsommaren för myggsvärmarne längre upp mot fjellen; välmåga och rikedom sägs öfverallt och allt detta tillhörde Nordboarne. Folket var kristnadt, det byggde kyrkor vid sina byar och der bredvid torn, i hvilka de döpta klockorna hängde och som äfven tjenade till vårdtorn mot anfallen, som oaktadt kolonisternes antal, likväl någongång inträffade, helst byarne vanligen lågo långt skilda från hvarandra, genom de djupt in 1 landet gående fjordarne och de stela fjell, som på så många ställen stängde vägen och isolerade de små sambällena. Man finner ännu i Grönland ruiner efter dessa byar med sina kyrkor och nära vid dem en ringformig grundmur, som är spåret efter det ramlade tornet, från hvilket man fordom kallade menigheten till andakt eller inbördes försvar. Det var en tid, då Grönland hade sina egna biskopar och styrdes efter republikanska printiper, men mest efter tradition och urminnnes bruk, kanske aldrig efter ezentliga lagar.