Aftonbladet – 23 mars 1843, sida 1

FRE — j lika lyckligt; det var ett barn af Islands kuter, af Islands folkstam, med samma skaplynne, amma minnen, som den; men denna gren bortlog obemärkt och utan andra spår än ruiner och n och annan saga, som i orediga bilder framtäller de gamle nordboernas karakter. Dessa saor äro bortblandade och liksom förvildade af andets nuvarande inbyggare, eskimåerne. Fordom fanms det äfven hos oss ett urfolk, in nation, skapad att lefva i ett polarland. Vi genkänna denna folkstam, som ännu i detta ögonslick är spridd omkring polcirkeln, en folkstam, som genom sin gula ansigtsfärg, sina utstående kindben, sina tätt tillsammans sittande bruna ögon ych sitt sträfva, svarta hår, skiljer sig från Asaslägtet, det ljushåriga, hvars bild af oskuld och senhet, den hvite Guden, den milde Balder, äfven hade ljust hår och blå ögon. Men Asaslägtet var ett starkt slägte, storvext och tappert, hvaremot urfolket var litet och svagt. Det blel således drifvet tillbaka af Asarne i Europa, af de röda männen i Amerika, och i Asien innehar det innu en stor del at sitt ursprungliga land. Olfverallt der hafvet öppnade lätta kommunikationer med den öfriga verlden, bafva de blifvit undanträngda, och endast der öknar eller stepper formerat en firma mot inkräktningens ström, hafva de bibebållit sina stamplatser. I Skånes torfmossar hitta vi ofta hufvudskålar, som genom sin egna form bevisa sig hafva tillhört detta folk och af nordboernas berättelser från Amerika hafva vi kännedom om de så kallade Skraelingarne, stt dvergfolk af samma urstam, som då bodde ångt i söder och byggde sina tält der nu NewYork och Philadelphia äro beltgna, och rodde sina