Aftonbladet – 22 mars 1843, sida 1

DEBATTEN I FRANSKA DEPUTERADEKAMMAREN ANGÅENDE HEMLIGA FONDERNA. (Slut från gårdagsbl.) Den 3 Mars. Hr de Lamartine ville blott upptaga trenne påståenden af utrikes-ministern uti dennes svar på hans förra tal. Hr Guizot har sagt:att jag ej skiljt emellan den olika politik, som karakteriserat Juli-styrelsens begge phaser: den fredspolitik, som energisk följde straxt på revolutionen ända till år 1834, och den, som, genomgående de orientaliska och spanska frågorna, räckt ända till denna tiden. Talaren hade omsorgsfulit iakttagit denna skilnad, nu, och äfven förut inför kammaren. Casimir Pårier hade vetat att väl förlika, i Belgiska frågan och den angående Ancona, hvad som var vigtigt för bibehållandet af den europeiska fre. den och hvad som hans lands värdighet och krafi bjöd. Hr Guizot borde erinra sig, att äfven han cen gång varit föremål för samma tillvitelse som nu. Då sadc Guizot: landet är känsligt för vårt namns värdighet utom oss och för våra institutioner inom oss, ock denna känslighet är aktningsvärd. Den synes ibland liksom insöfvas, och man tror att den icke finnes; men den uppvaknar plötsligt, mäktig, hotande. blind. Skonen då dessa känslor, vården dem, makter skall finna sig väl deraf;. Ar icke detta, nästan ord för ord, hvad jag i går hade äran här yttra. Skulle då det, som dä var oskyldigt af Hr Guizot, nu bli. va brottsligt af mig? Och ännu mer, man förebrådde Hr Guizot, att hafva förblandat de begge politiska systemerna. Se här huru han svarade: Det är beqvämt att sammanrörga tiden och systemer; det är beqvämt att tala om hvar: annat angående allt som passerat efter 1830, att orda om Anconas utrymmande på samma gång, som om dess besättande, och att sätta vår komprometteradt inflytelse i Schweitz i skygd af vår rådande inflytelsc nuw. Hvar finnes då skälet till den förvillelse, man i går gjorde mig, för det jag vidhöll samma spräk? Jo, man säger, att det är i det förbund, som grundat sig på gemensamma åsigter hos mig och de ledamöter af oppositionen, med hvilka jag år 1830 icke tänkte lika. Min Gud, jag förundrar mig icke öfver denna anklagelse för en påstådd koalition. Då man har vant sig vid koalitioner, är man benägen att se sådana i allt och öfverallt. (Skratt!. Bra! mycket bra!) Hr Guizot har gjort mig en ännu svårare förebråelse. Han anklagar mig för, att då jag, efter hans ord, skådat högre upp än konstitutionen tillåter, jag har misskänt denna vackra hängifyenhet till en oantastlig personlighet, som aldrig bör dragas in i sferen af våra debatter. Nå väl! jag svarar: om jag såsom menniska kunde öppna mitt hjerta bär framför kammaren, skulle man der finna samma aktning, samma vördnad, som i hans för dessa upphöjda, smärtfulla uppdrag, som vi alla högakta. Men om ministern uppmanar mig, såsom deputerad, att i denna tribun förklara mina tänkesätt öfver ett sådant ämne, då begär jag aut hyvarken behöfva svara ja eller nej. (Scnsation.) Ty oaktadt han kallat min politik omogen, lättsinnig, inkonseqvent, vill jag visa, att jag i denna krets äger mera konstitutionel besinning än han; ja, mer än ni visat i går i afseende på denna suveränitet, som är oantastlig för edert beröm, min herr minister! (Bra! — mycket bra, utbållet från venstra sidan.) Ja! oantastlig för edert beröm, emedan den är oantastlig för edert klander, om det kunde återstudsa härifrån till en sådan höjd. (Nya bifallsrop.) Och jag förklarar, att om jag hade aran vara kronans minister, så skulle jag hellre tusende gånger falla, än att nedrycka ifrån denna oantastlighets-sfer.... Hr Gutzotl. Derom har ej varit fråga (Till venster: Så! Så!) Hr Lamartine fort:or: Jag sade, att jag heldre tusende gånger skulle falla än nedrycka ifrån denna oantastlighets-sfer det suveräna majestätet; sätta honom, så att säga, emellan mina motståndare och mig, och sålunda betäcka min politik med en oantastlighet, hvilken motståndarne icke skulle kunna vidröra utan SRA ET ATEN E ne NSD BAS RSS RATTA RO AE BSS KS RNE NET mo oo a