Aftonbladet – 21 mars 1843, sida 3

förer Turkiets, Egyptens och Italiens skepp til Svarta Hafvet och gör Ryssland till isvan tens spanmålsmagasin, och hvilket vi, under: de förflutna året sett föras öfver sex tusen mils vä. och ända till oss. Vår väg öfver dessa steppe var i silt naturliga tillstånd; det vill säga ett blott spår, nött af karavaner af vagnar: der funnos inga gärdesgårdar, och stundom var vägen vid vissa mellanrum utmärkt med stenhopar, ämnade till vägvisare, då marken skulle blifva betäckt med snö. Jag var litet ängslig i afseende på vår vagn; alla hjulekrarne voro stärkta och fästade med tåg, som voro fastbundna om dem och flätade, så att de bildade ett nät; men postiljonerne voro så obekymrade om vagnens öde, att hvarje knakning gick genom mig som elt skott. Itt hjuls sönderbrytande skulle hafva lemnat oss alldeles hjelplösa i ett öde land, kanske mer än hundra mil från något ställe, der vi kunnat få detlagadt. Det fanns sannerligen på hela vägen till Kiew icke ett enda ställe, der vi kunde få någon materiell skada botad, och den gamle resandes anmärkning är ännu fullkomligt sann, att i dessa trakter finnes föga tillgång. Omkring klockan nio rullade vi hastigt in i en liten by, och stannade utanför posthusets port. Våra hjul rökte genom hastigheten af sina vändningar; Henri kastade en vattenpyts öfver dem för att hindra dem från att brinna upp, och ett halft dussin män aftogo och smorde dem. Hjulen måste verkligen smörjas vid hvarje poststation, emedan nafven annars blifva så torra, att det i sanning är fara att de skola taga eld; och derberättas en resandes historia (men jag går icke i borsen för dess sanning) om en postiljon, vagn och