Aftonbladet – 20 mars 1843, sida 1

det i rörelse, behöfver England ett L stöd än i Ryssland, och än, förnämligast, i Frankrike. Talaren påstod, att ett förbund med England är ett sant liberalt förbund, ett fredsförbund för fasta landet, och han sökte bevisa det på följande sätt: Det är klart, att om fasta landet vore deladt i tvenne stora massor, med Ryssland på ena och Frankrike på andra sidan, utan att någonting hölle jemnvigten, utan att någon medlare uppträdde, som afböjde sammanstötningen emellan dessa båda makter, genom hvilken verldens jemnvigt skulle krossas, det är klart att kriget då blefve oundvikligt och måhända utan slut. Den enda makt, som kan spela denna roll af medlare och skiljedomare, är England; hon ensam kan, derigenom att hon förenar sig med den enareller andra sidan, bilda en motvigt till en universalmonarki på fasta landet, denna dröm, som varit så olycksbringande för alla, som drömt den. På denna jemnvigt, uppcehåällen genom. Englands allians, hvilar verldens fred, denna Tred så nödvändig för. ett tidehvarf, som har att grundlägga friheten och at t utveckla industrien. (Ganska bra.) Talaren medgaf, att ett förbund emellan Frankrike och England olyckligtvis mycket försvårades genom det lättretliga lynnet hos båda folken; men han önskade detta förbund af allt hjerta, och sökte bevisa, att Frankrike för närvarande icke hade flere än tvenne punkter, der det kunde råka i kollision med England, nemligen Spanien och Orienten. : I Orienten, sade talaren, hafva vi vägrat den:roll, England erböd oss, då det föreslog oss, att jemte en fransysk flotta segla till Konstantinopel, för att tilbakatränga den moskovitiska makten, mera hotande för Ergland än för oss. Det var vi, som vägrade. Vi hafva vägrat förbundet med England i Orienten och i Spanien, och frågan röronde detta sednare land är för närvarande den enda allvarsamma och förbittrande beröringspunkt, vi hafva med England. Alltsedan Ludvig XIV:s tid ägde förhållanden rum emellan Frankrike och Spanien, hvilka hafva sin motsvarighet i de yttre inflytanderne af andra makter på hvarandra, och hvilka vi böra bevara. För att göra detta, hade man bordt upprätthålla det moderata partiets regering d. v. s. Drottningens regering; men systemet har icke för henne haft annat understöd än lånet af det fartyg, hvarpå hon flyktade från riket, då hon dukade under för den rnans förräderi, som hon öfverhopat med ynnestbevis. Och nu, emedan regeringen icke haft mod att upprätthålla den politik, hon understödt i Spanien, så får bon finna sig vid alt se förbundet emellan England och Spanien för alltid begagnadt af England såsom ett vapen emot oss. Mina herrar! jag stannar vid dessa båda speciella frågor: Orienten och Spanien, der jag visat eder huru illa våra affärer blifvit skötta, vid de tyännhe största tillfällen, som Försynen kan erbjuda ett folk för att åter intaga sin tillbörliga plats i verlden, vid dessa båda tillfällen, dem den nuvarande ministeren lika illa förstått, som de föregående ministårerne; ty det skulle vara orättvist, att på ett enda hufvud lägga de fel, som blifvit begångna af hela landet. Jag säger, att vid dessa båda stora tillfälten hafven j förfelat Frankrikes bästa för långliga tider. Jag säger att status quo varit det djerfvaste j tänkt, och att j ändock icke förmått komma till edertstatus quo. Hvad blef väl status quo i Orienten? Paschans tillbakaträngande från Syrien och Arabien ända till gränsen af Egypten, folkets i Syrien öfverlemnande åt Turkisk anarki, och delningen af det inflytande, Frankrike sedan långliga tider ägt i Konstantinopel. I Spanien hafven j icke beller kunnat komma till status quo. Svalus quo i Spanien har slutats med bombarderingen af Barcelona, som regenten uppoffrat åt Englands afundsjuka. Se här ert status quo: politiken och handelstraktatev, som lemnat halfön åt edra rivaler. (Ganska bra! ganska bra!) Ja jhafven edert status quo för eder sjelfye, olikt hela den öfrige verldens; ty under det j försvagen och utmatten eder, hvad sker. väl i yverlden ? Skåden verknipgarne af detta stalus quo på eder,belägenhet och äfven på de makters, som omgifya eder! Se huru Ryssland fräter på Asien genom Kaukasus, och vinner allt mer och mer insteg.hos de Grekiskt-slaviska befolkningarne. : Ryssland. närmar sig, under skygd af detta stalus quo, hvarje dag mer och mer. Konstantins hufvudstad, der det en dag, tack-vare eder, ostraffadt kan uppslå sin regerings säte, under det att denna makt å en annan sida, med Preussens tillhjelp, kan kasta sin tyngd på sjelfva vår befolkning vid Rhen., Äfven under skyddet af detta stalus quo framtränger. Österrike, och fattar allt mer och mer rötter i Italien; det sammanbinder Triest med sina kontinentala besittningar medelst jernvägar; det återuppbygger Venedig, och. närmar sig längs båda stränderna af Adriatiska hafvet till ett betydligt inflytande på Grekland, för hvilket land j stridt, men der j icke förstått att bevara edert inflytande! Se slutligen Preussen, huru det ostraffadt, midt för edra ögon, förrycker tyngdpurkten för Tyskland, och hotar eder med att förr eller sednare få i denna makt ett nytt Österrike att bevaka och att hålla stängen. England, slutligen, förjagadt ett ögonhliek från Kabul och Alghanistan, återtager ctt mera återhållet men varaktigare välde öfver detta cfantliga Indien, som icke räknar mindre än 80 millioner invånare; och j sen det ostraffadt, midt för edra ögon, med kanonskott öppna portarne till China, och der för sin kolossala produktion vinna 400 millioner nya kunder. Ja deua är ett nytt faktum, större än på sin tid Amerikas eröfring, och j gifven knappast akt derpå ; och under tiden tvisten j med hvarandra om några eländiga år, månader och timmar af minister makt : I tvisten för att få afejordt under hvilken mans namn ert fädernesland skall förlora mest af sitt inflytande och sin makt i den Europeiska verlden. (Bravorop på flyglarne.) Jag är icke den ende som är upprörd af dessa tankar; j som ären satta i styrelsen, för att uppfatta sinnesstämningen och förnimma den dofvå oron, j borden inse huru denna känsla uppenbarar och fötåder sig med mer och mindre styrka; men med samna smärta hos folket. Man frågar bvarandra öfverallt om, för det Frankiko warit stort, alltför stort, jag erkänner det, under mn viss period, om för det dess armåer, altför eröfande, öfversvämmat verlden från ena ändan till den undra, vi efter 25 års stillhet och tålamod, äro dömle att undergå allt hvad i ostråffadt låten 053 underSS FA