Aftonbladet – 20 mars 1843, sida 1

m. från huset 2 7 Clara Norra Kyrkogata, återgår från Upsala samma dagar och tid. DEBATTEN I FRANSKA DEPUTERADEKAMMAREN ANGÅENDE HEMLIGA FONDERNA. (Forts. fr. lördagsbl.) Den 2 Mars började debatten åter. Herr Peltreau de Villeneure fördömde kabinettets politik, emedan den ej var försonande; det retade sinnena genom sin stränghet, sin styfbet, det gör all förlikning omöjlig. Han ville -likväl reservera sin röst, cmedan ett ministerielt interregnum vore betänkligt. Herr Toqueville: Utrikes-ministern, har, med mycken skicklighet i sättet, uttalat: att reformerna, i princip äro goda, men att kabincttet vill göra dem, då sådant bebagar detsamma. Hvyad visitationsrätten angår, vilja vi sysselsätta oss dermed, då det behagar engelska kabinettet. (Afbrott, rop, skratt.) Kabinettets alla fel uppkomma af en enda idg. Det finnes nämligen personer, som anse ail yttre utveckling omöjlig, emedan landet är i det inre lemnat åt de svårigheter, som åtföljt revolutionen. De tro, att Franki rike bör draga sig ifrån den stora europeiska rörelsen, för att söka lugn inom sig. Se der centralidten hos nästan alla ministåörer, som följt på hvarandra; men denna ide är falsk. Jag vill ej att vårt JuliFrankrike skall blifva eröfrande; men jag tror, att regeringen, den naturliga organen för Frankrikes nya begrepp, har en kraft, som härflyter ur sjelfva dessa begrepp, en kraft, som kunde garantera vår inflytelse i Europas konseljer. Kabinettets politik har hvilat på ett intimt förbund med England; men det har cj kunnat realisera detta förbund. Den engelska styrelsen är ståndaktig, rask, beslutsam: dessa egenskaper hafva fattats vår, för att kunna hanäla nyttigt i des? åsyn. England föreslog Frankrike att mellankomma i spanska sakerna; Frankrike nekade och England blef billigtvis missnöjdt. På detta sätt har wan efterhand skiljt sig, och dessa skiljaktigheter hafva medfört juli-traktaten 4340. Talaren klandrade politiken i afseende på Spanien och ansåg, att herr Thiers bättre uppfattat Frankrikes roll, i detta afseende. . Han ansåg äfven, att kabinettet genom sin motvilja, att blanda sig i Europas vigtigare saker, försvårar Frankrikes ställning i framtiden. Han bestridde det 49:åriga misstaget af styrelsen, att anse lagarna vara framom tiden och folkets seder och upplysning. Deua falska begrepp vållade, att regeringen sökle, genom indirekta medel, att gifva sig en myndighet, som institutionerna icke tillerkände henne, Detta var systemets id, en olycksbringande ide, Misstroende till landets styrka, i det yttre, misstroende till folket, till dess seder, dess anda, i det inre: I denna syftning har makten bortvändt allmänna andan ifrån de moraliska och politiska begreppen, och bemödat sig att inbilla nationen, att det blott fanns något stort i de materiella intressena; kanaler, jernvägar, m. m., vore allt; och man har bringat menniskorna från deras opinioner genom deras intressen. Detta är ett oförlåtligt misstag. Han klandrade derefter flera delar af kabinettets politik; dess olyckliga inverkan på jurycrna, pressen, valen; den parlamentsinflytelse, som kabinettet, då det ej vågat anfalla i fronten, sökt vinna genom anfall bakifrån. (Utröp, skratt.) År 1837 yttrade herr Guizot, vid ett kalas, till en viss person: Jag känner, att er kanton har intressen alt göra gällande. Jag vill söka bjelpa er! Det är billigt, att de, som stödja de allmänna intressena, draga fördelar deraf för sina lokala intressen. Dessa ord förklara de serskildå kabinettens politik, som följt på hvarandra. Mean inverkar på valmän och deputerade genom personliga och lokala nådebevisningar, för att vinna deras biträde i de allmänna politiska sakerna. Hvarföre: ej he!dre öppet säga till landet: återgilf oss en del at edra friheter: j hafyen för mycket deraf. Detta vore ju bältre, än att genom kryperi och på sidovägar borttaga dessa friheter. (Rop, buller, bifall till venster.) Jag tror, att landet ganska väl fördrager den frihetsdosis, det eger. Fölket är fiende till revolutioner, men vänner af ordningen, genom sin egna fördel. Man mäste styra det genom ärlighet i alla vägar. Denna politik är ej småaktig, såsom visst folk yttrat. Behandlen landet såsom folkets karakter och dygder det förtjena, och regeringen skall sjelf blifva stor och stark. Nu vägrar jag styrelsen mitt förtroende, emcpan hon sjelf icke hyser ett sådant till folket och cj eger landets. Herr de Larcy klandrade äfven kabinettets politik, angefär i samma anda, som några föregående talare, och höll sig i synnerhet till spanska frågan, Barcelona-affären, 0. s. Vv. err de Vatry ville aldrig bidraga till ett kabinetts stötaude, utan att veta, om det fanns ett annat att sätta i stället. Han ansåg ställningen god; ansåg landet alktadt utrikes, och frågade, hyilken annan mi-: nister man hade att bjuda på, m. m. EHr de Lamartine ville gå den tanka på lifvet, som uppenbarat sig hos alla ministrerer sedan sju år tillbaka; den syntes honom helt och hållet hvila på en dubbel villfarelse. Denna villfarelse bestod deri: -: Man har ingifvit landet misstroende mot sig sjelf, och Europa misstroende cmot oss. Man bar för våra cgna ögon afmålat oss såsom ett folk, som alltid vore färdigt att svälla äfver bräddarne, för att i veriden utså propagandå och eröfring. Och man har för Frankrike afmålat de fremmande makterna såsom förenade i ett enda knippe, i en enda koalition, alltid hätsk emot oss, och benägen att tillstänga för oss hyarje le-: gitim plats i verldens politik. N Talaren påstod, att båda dessa åsigter voro origtiga. Till och med under sjelfva den första hettan af Julirevolutionen hade Frankrike vetat hålla sig stilla, och han berömde Casimir Påeriers politik. Hvad den föregifna beständiga koalitionen af Europa emot Frankrike angick, så bestred talaren den genom följande utveckling: Ryssland, som kan, och utan tvifyel kunnat, frukta, att den revolutionära gnistan upptände en eld i Polen, men som numera lugnat sig, har behof af att Frankrike måtte vara starkt och mäktigt, antingen emot Tyskland cller emot England. Österrike har kännt någon oro för sina besittningar i Italien, men denna makt behöfver Frankrike emot Ryssland. Preussen kunna vi väl frukta såsom spetsen af Moscovitens värja på sjelfva Frankrikes hjerta; men Preussen behöfver freden för det sammang jutningsarbete, md fram bhafsvnrne dans