Aftonbladet – 18 mars 1843, sida 1

a Re EE ERE RET NR RE ST DENA OREGON teringen om anslaget, hvilket, i följd al dess ezenskap, att icke offentligt redovisas, utgör föremål för hvad man kallar pett förtroendevotump Vi meddela, enligt löfte, denna diskussion i ett sammandrag, som likväl skall, enligt hvad vi hoppas, lemna läsaren tillfälle, att bedöma allt det vigtigaste al saken. Debatten börjades af herr Ledru-Rollin. Talaren ansåg frågan gälla en ministeriel krisis; om kabinettet kullkastades, var det för den 23 gången sedan 1830. (Skratt.) Då man grundlade juli-regeringen . . . (rörelse i olika anda). proklamerade man framför allt, att man funnit lösningen af ett svårt system. nemligen : försonandet af tvenne principer, som, till utseendet äro oförenlige, friheten och makten. Friheten, sade han, har i Frankrike sina rötter uti fyra hufvudinstitutioner: juryn, tryckpressen, valen och nationalgardet. Juryn hade under många vanskligheter bibehållit em stor myndighet öfver landet. Man har sökt att nedsätta den till rollen af ett politiskt biträde. Det har blifvit ådagalagt vid förra sessionen af kamrarna, att juryernes ledamöter, till 4400 af 4,200, utgjordes af det konservativa partiet; att 220 embetsmän fått rum på jurylistorna, o. s. vy. Talaren åberopade, i anledning häraf, hvad herr Guizot fordom yttrat i detta ämne: icke för att hafva det barnsliga nöjet att visa, huru herr Guizot tänkt annorlunda förr, än nu; ty alla vcta, att han, sedan lång tid tillbaka, i och för ögonblickets intresse skrifvit nästan allt, som kunnat roa alla partier, men för det, att det förtjenar uppmärksamhet; och han hade sagt: Öfverallt der politiken är falsk, kraftlös, elak, har rättvisan uppkallats att handla i dess ställe, att bestämma sig efter de motiver som hemtats ur styrelsens sfer, men ej efter lagen, med ett ord, att lemna sin höga plats i samhället, för att nedstiga i partiernas stridsbana. Londons juryer hafva frikänt Colledge, som hofvet förföljde; det fordras då att Oxford skall skaffa nya juryledamöter, och framdeles skall hofvet göra allt, för att hindra bildandet af sådana juryer, som icke lyda.n Herr Guizot, sade talaren, hade bordt tillägga, att det just var korruptionen vid jurylistornas uppställning i England, som störtade Jacob II, och att i bill of rights 1689 det förbjöds den nya konungaätten, att någonsin bära hand på dem. En annan gång har herr Guizot sagt: Korruptionen vidjurylistornas upprättande har alltid skådats i de tider, som tillhöra en dålig politiks epoker, under despoltismen och under revolutionerna. Om herr Guizot gör en ny upplaga, skulle han kunna tillägga: vunter de representativa styrelsernas, ty jag har varit upphofsman eller medbrottslig till sådana förfalskade listor. Hvad pressen angick erinrade talaren derom, att första ordet af Ludvig Philip, såsom riksföreständare(lieutenant gåneåral de royaume) 4830 var: Rättegångar mot pressen skola ej mer förekomma! Och sedan hafve vi fått september-lagar; derefter hela denna massiva boktryckare-lagfarenhet; denna rättighet, att förfölja vid civildomstolarne yttranden om embetsmännens handlingar; denna lag om rättegångsannonser, som man försäkrade icke skulle hafva en politisk syftning, och som man likväl sedan med hån förklarat vara ett medel att tukta oppositionspressen; slutligen denna vidunderliga lära om den indirekta och moraliska medbrottsligheten, som är nutidens skam och skandal. Se der hvad julistyrelsen uträttat med pressen, Huru olika är väl denna systematiska träldom med de intresserade löftena under en annan tidpunkt, och det råd, som då gafs af en diplomat, hvars namn aldrig här nämnes utan vördnad af våra så kallade statsmän: Allt hyad j kunnen yåga, sade furst Metternich, för att stafja pressens sjelfsvåld, är, att sammansätta en jury, hvaraf en tredjedel af ledamöterna tillhör pressen. All annan åtgärd emot franska pressen skulle ådraga eder olycka!l. Det var 1828, som Österrikes erkekansler yttrade detta. Två år derefter sammanstörtade den äldre bourbonska grenens thron. (Långvarig rörelse.) Och valen, hvad hafva de väl blifvit? Frågan är ömtålig. Man har ofta klagat öfver korruption; man har ofta talat om vissa Cirkulärer; man har åberopat vissa afsked, afsättningar. Det som är visst, är, att kammaren ansett facta så grundade, att den för första gängen ansett den böra blifva föremål för undersökning. Nationalgardet, slutligen, denna stora och fosterländska inrättning: hvad har dess öde blifvit? Man har börjat att smickra det, för att sedan frukta dess politiska opinionsyttringar. Man skulle förvånas, om jag här upprepade namnen på alla de städer, der denna inrättning nu är inställd, afväpnad, oorganiserad, upplöst, i trots af tydlig lag, som bjuder, att den hvarje är skall konstitueras. Ochså har makten förlorat sin styrka och sitt anseende. Den visar ministeren offrande, i tullföreningsfrågan, det allmänna intresset åt några rika fabrikanter. pine