Aftonbladet – 16 mars 1843, sida 1

fordna tider. Han kan med den brottsligaste, oförlåtligaste obetänksamhet låta en ung flicka undergå den nesligaste skymf, alldeles som en öfverfogde fordomdags gjorde. Samma grad af rättvisa eller orättvisa ligger uti menniskornas samhällsförfattningar, liksom det uti atmosferen alltid finnes lika mängd af fuftpartiklar. Låt en oskyldig anklagas för ett brott, och genast skall, liksom fordömdags, hoptals röster höjas, för att bevisa, det han är brottslig. Lifvets enklaste och obetydligaste omständigheter skola vanställas, och allt, ända till hans goda gerningar, skola vändas emot honom; man skail af dem draga de förträffligaste slutsatser till hans fällande. Så hände det äfven nu med den stackars Susanna. Så snart hennes fru öppnat munnen, för att säga att hon var tjufvens medbrottsling, förenade sig alla att förkrossa henne. Det var, min själ, intet konstigt, sade man, att den usla slynan kunde skänka sin gamla moder hälften al sin lön; hon visste väl hvar hon skulle taga sina pengar igen., —Jan, sade en annan, hon hade ändå råd att köpa ett guldkors och ett par örhängen, som kostat en hederlig flicka två årslöner. Förgäfves försäkrade Susanna, att hon fått dessa nipper till skänks.... cAf hvem? Af hvem då?, frågade man, och den arma flickan aktade sig noga att säga, att det var Godinet. Jag är oskyldig, och man anklagar mig likväl; om jag nämnde Godinet skulle man beskylla honom liksom mig. Således blef hennes idelmodiga tystnad äfven ett skäl emot henne, och man ansåg det som bevis på ett brott, bvarpå aldrig tankan engång fallit henne in. Thomas hade imedlertid skyndat, som han var befalld — och återkom med domaren från