Aftonbladet – 15 mars 1843, sida 2

arian: om ni vill dansa, etc., utförde han väl, om vi afräkna ett par koloraturer, som ej voro på sin plats. Deremot funno vi föredraget af arian: . säg farväl, lilla fjäril — stelt, och saknande det lätta bebag, som råder i kompositionen: den lät snarare som en demonbesvärjelse, än som den godlynt ironiska förmaningen till den nybakade kaptenen. Ett par rytmiska förändringar i början voro icke väl anbragta. Ett obehagligt intryck gjorde den betydliga afkortning, man tillåtit sig vid nämnda aria, och hoppas vi att denna otillständiga åtgärd framdeles -måtte uteblifva. Deremot bör man hålla Hr B. räkning så, väl för upptagandet af den eljest uteslutna arian i sista akten, som det förtjenstfulla sätt, hvarpå han föredrog den. — Vi tvifla ej, att Hr B., sedan han vunnit mera vana uti den för honom ännu kanhända något främmande stilen, skall lyckas bättre i detta parti. i Grefvinnan är troligen den ädlaste och skönaste bland alla Mozarts qvinliga karakterer. Hvilket ideal af qvinlig renhet, värdighet och sjelfförsakelse uppenbarar sig icke uti hennes aria i 9:dra akten! hvilken ädel stil råder ej i arian uti 3:dje akten, der hennes smärta öfver den otrogne maken, oaktadt all bitterhet, dock aldrig sjunker till svartsjuka! — Visserligen var Mal Lind den enda, åt hvilken ett sådant parti kunbe anförtros. Såsom skådespelerska har hon löst sin uppgift med verkligt mästerskap, och lika förträffligt återgaf hon de mera patetiska momenterna af sina sångpartier; i denna genre äger M:ll Lind en sällsynt förmåga. Deremot kunna vi ej anse hennes utförande af arian i 2:dra akten lika lyckadt: värma utan passion, simplicitet utan enformighet, derjemte sostenuto och afrundning äro de egenskaper, som icke få saknas vid utförandet af denna aria, och hvilka vi vid detta tillfälle ej funno i den grad, som erfordrades; tillika togs tempot för fort. I andra aktens final var Mill L. förträfflig: den konversationsstil, som råder i denna herrliga skapelse, träffade hon mästerligt. Uti adagion af arian i tredje akten saknade vi sostenuto och portamento; deremot utförde hon allegron på ett sält, som var den utmärkta sångerskan fullkomligen värdigt; hon firade här en I verklig triumf, och man skulle vara af sten, för att ej hänföras af den lefvande, mäktiga känsla, som hon här lade i sin sång. — Det är, enligt vår öfvertygelse, blott det djupare inträngandet i de klassiska tonsättarnes anda, som ännu fattas M:ll Lind, för att uppnå den höga grad af fulländning, hvartill hennes snille tycks hafva kallat henne. Susanna, denna graciösaste bland alla subretter (såsom Mozart tecknat karakteren), föreställdes af M:ll Widerberg. Vi måste uppskjuta att yttra oss om henne, emedan hon denna afton var besvärad af en opasslighet. Hennes uppfattning tycktes imedlertid ej sakna redbar förtjenst. — Hr Dannströms — Almaviva — röst äger icke betydande mojenger, och likväl gjorde det flärdfria och musikaliska föredraget hans-prestationer ganska tillfredsställande. Något mera aplomb skulle måhända erfordrats uti scenen med Antonio i andra aktens final, och uti sista satsen afj samma final. — Cherubino är utan tvifvel en bland Mozarts mest etheriska skapelser: en glödande, och ändå halft omedveten passion uttrycker sig bär uti de ljufvaste toner. M:ll Fundin var ganska lycklig i återgifvandet al detta svåra parti, och äfven hennes spel var lifligt och själ-. fullt. En liten utflygt uti cåvatinan i B dur kunde man undvarit utan egentlig afsaknad. — Hr Fr. Kinmanson — Bartolo — utförde sina få, men högst intressanta partier, hvaribland äfven den ypperliga buffa-arian, med sin vanliga redbarhet och säkerhet, hvarför han ock skördade allmänt och rättvist bifall. — De öfriga rollerna — Basilio, Antonio, Marcellina, Don Curzio, Barharina — gåfvos ganska försvarligt. För öfrigt illustrerades denna representation af en ny nummer, för hvilken säkert ingen konstvän skall underlåta att hålla. vederbörande räkning. Hväd var då detta för en nummer? Marcellinas hittills utesluta aria? — nej, långt derifrån. Basilios? eller kanhända grefvinnans förträffliga aria med basset-horn? — nej, det var la Gitana. Denna ypperliga nummer inpassades uti 3:dje aktens final, genast efter fandangon; att den gjordes da capo, förstås af sig sjelft. Skada var det, att ej Cachuchan fick vara med; dock denna kommer, såsom vi hoppas, väl ej att uteblifva nästa gång. Hvilken behaglig illusion åstadkommer ej denna gitanal man tyckte sig, liksom genom ett trollslag, blifvit förflyttad till Humlegården eller Clas på hörnet ifrån den ennui, som Mozart förorsakade; också betygade flere bland publiken sin belåtenhet genom entusiastiska acklamationer, ehuru vi med smärta nödgas säga, att ganska många hyssjade — ja, till och med hvisslade: något hittills oerhördt i vår teatersalong. 9; Före Figaros bröllop gafs ouverturen till Fra Diavolo, äfvensom den bekanta tenor-arian ur samma opera, sjungen af Hr Strandberg. Båda numrorna gingo väl, ehurn något mera esprit ej skulle hafva skadat vid arians utförande. Efter slutad representation framropades den förtjente recett-tagaren, och emottogs med enhälliga bifallsyltringar. —U— EEE DEE — Malmö Allehanda berättar från Paris: Den utmärkte pianoforte-virtuosen Willmers från Köpenhamn dykar plötsligen här upp lik en meteor. Man Lo. här änna aldrig hört nämnas hans namn, och