Aftonbladet – 15 mars 1843, sida 2

varierad med den lörra. em TEEOETETOOTIEE FIGAROS BRÖLLOP. Gifon på Hr F. Kinmansons recelt sistl. Måndag. Ändtligen har, efter en flerårig hvila, denna herrliga tonskapelse, detta Mozarts Lieblingskindp, såsom han sjelf kallat den, åter blifvit upptagen på vår scen. Det intresse, hvarmed denna opera fordom hos oss omfattades, tyckes ej hafva kallnat, och den spända uppmärksamheten, de lifliga och merändels riktigt anbragta bifallsyttringarne bevisa, att det ännu finnes en oförderfvad musikalisk smak hos vår allmänhet: Le nozze di Figaro skrefs på kejsar Josef II:s befallning om våren 4786 för italienska operan i Wien; textboken var författad af Abbate da Ponte efter Beaumarchais bekanta lustspel. Mozart hade att kämpa mot många svårigheter då operan skulle gifvas, och det är intressant att erinra sig de intriger, som egde rum emot honom, serdeles af Salieri och hans anhang. Detta gick så långt, att endast kejsarens allvarliga varning kunde förmå sångarpersonalen att afstå från sin föresats att genom ett dåligt utförande skämma bort musiken. Samtidigt med Figaro gafs äfven i Wien för första gången ;Una cosa rara, af Martin — en Donizetti efter den tidens smak — och denna opera, som man numera knapt känner till namnet, lyckades att fördunkla och nästan uttränga Figaro... Först i Prag var det, som det Mozartska mästerverket behörigen blef uppskattadt. Då man jemnför Beaumarchais — eller da Pontes — Figaro med Mozarts, så lär man att rätt inse och beundra Mozarts storhet: den hos hstspelförfattaren förekommande krassa -materialismen förvandlas hos Mozart till en sublim poesi. Genom idealiseringen afklädas de förut så vulgära karaktererna allt jordiskt och materiellt, och grunddragen framstå, förklarade af en fulländadt öfversinnlig skönhet; derjemte ega skildringarne sträng objektif sanning, och den idealiska glans, hvilken är gjuten öfver dem, skymmes af ämnets beskaffenhet lika litet, som solen kan fläckas af de föremål hvilka den bestrålar. Här upphör all strid mellan det ideala och reala, mellan det objektiva och subjektiva: ett sublimt lugn beherrskar allt, och omgifver oss äfven vid de mest omvexlande skildringar af glädje, smärta — kärlek, hat, Men denna i sig sjelf afslutade fulländning uti Mozarts dramatiska verk gör en värdig representation af dem till ett svårt problem för framställarne. En sångare, af vanligt slag sjunger ogerna Mozarts partier: man beundrar den odödliga tondiktaren i första rummet, framställaren i det andra — så framt han ens förtjenar det; hans egen individualitet försvinner i den Mozartska glansen. Då förklara de Mozarts partier för otacksamma, och man får ej begära upphöjdare åsigter af dem; de borde blott hafva den blygsamheten att icke kalla sig konstnärer. Men äfven för den bildade konstnären med motsvarande teknisk förmåga blir det. ett af de svåraste uppgifter att framkalla i lif dessa — olympiska gestalter, Af strålar väfda och af rosendoft; att göra det med den förening af poetisk och real sanning som finnes hos Mozart, är väl knappt! möjligt för någon. Här blir således blott fråga om, huruvida man lyckats att ej stå alltför lång! efter det ideal af fullkomlighet, hvilket han uppställt. el Utförandet af Figaros bröllop sistl. Måndag va i flera afseenden förtjenstfullt; men ändå tyckte ref. sig sakna den helhet, den högre harmoni, som ett Mozartskt drama erfordrar, hos vår eljest så utmärkta sångpersonal. Men Donizetti har vant våra sångare vid silt joller och sina jolis, riens, publiken återfann sig sjelf och sina nöjen på scenen, konstrepresentationen förvandlades till en treflig aftonrolighet, och den stränga skillnad, som våra pedantiska förfäder uppställt mellan konster och lifvet, tycktes lyckligt och väl vara undan: röjd. Nu deremot — man tänke sig en jetto frår vrdna dagar inträda och taga plats ibland de