Aftonbladet – 13 mars 1843, sida 3

;de för alla stämmor, och äfven uti Italien en gång med mycket bifall i fruntimmerskostym utfört ett högt sopranparti, då primadonnan hade förfall, med ett ord, att hans granne var Tamburini. — Då Rossini i Paris komponerade sin opera, Grefvej Oryp, hade han en granne, som hela dagen i ända och ofta ett stycke af nätterna på ett biskligt sätt bearbetade: sitt piano. Då Rossini icke längre kunde härda ut dermed, gick han in till sin granne, den han icke kände, och frågade om han ville afstå åt honom detta rum, som var litet och lågt i sjette våningen. Jag ger er 200 francs i afträde, och åtta dagars tid att flytta på, med det förbehåll, att ni under denna tid icke rörer vid pianot. Grannen, en fattig sate till student, antog jublande dessa vilkor, och Rossini var likaledes högst belåten med handeln. Tre dagar herrskade det angenämaste lugn, men på den fjerde började studenten åter på ett förfärligt sätt att tröska på sitt instrument. Rossini skyndade genast in och erinrade honom om sitt löfte. Hon har återkommit! hon har återkommit! utropade ynglingen. Tag tillbaka edra 200 francs, jag flyttar inte härifrån, ty här midt emot bor en skön granne, och så snart jag spelar, visar hon sig i fönstret. Rossini såg, att här ingenting var att uträtta; men för att i någon mån lindra sin musikplåga, lät han gratis, genom en af sina berömda vänner, gifva den förälskade studenten undervisning i musiken, så att han åtminstone icke mer spelade falskt. — LeEprävirta. Ett vackert drag af sjelfuppoffrande brödrakärlek gaf för icke längesedan en ung bonde vid namn Wilhelm Kinnunen ifrån Paukarlaks by i denna församling. Han och hans yngre broder, en femton års gammal yngling, voro jemte flere andra karlar ute att draga not på en liten insjö. Det var i början af vintern, då isarne ännu voro svaga. Medan de öfriga karlarne började att syssla med noten, begaf sig den yngre Kinnunen i något ärende och med en tom korg på hufvudet tvärs öfver sjön; men han hade icke väl hunnit på midten deraf, förrän isen brast under hans fötter och han sjelf ögonblickligen försvann i djupet, så att endast korgen syntes qvar i vaken. Aldre brodern, som blifvit olyckan varse, skyndade genast till stället, fick tag i en tågstump, fästade dess ena ända kring sitt lif och räckte den andra åt några al kamraterna, samt störtade sig derpå i vattnet. De som höllo i tågändan hade blifvit tillsagda att släppa efter så långt som möjligt; men repet var kort, och innan de visste ordet af hade det slitit dem ur händerna, — kanske emedan de icke hade tillräckligt fotfäste på isen, eller ock icke vågade gå afgrunden för nära. Häraf visste imedlertid Wilhelm Kinnunen — efter hvad han sedermera berättat — ingenting; han kom ända ner till botten och lyckades verkligen att der få tag i brodren. Fasthållande denne med ena handen, försökte han att med den andra åter hjelpa sig upp; men hans ena arm var för svag att sätta den dubbla bördan i rörelse. Nu grep han med tänderna i brodrens tröja och lyckades så att med begge armarne streta sig upp, hvarvid slumpen, eller kanske hellre en vis Försyn så fogade, att han med sitt dyrbara byte åter kom upp i den öppna vaken, — den enda möjlighet som ännu fanns qvar för brödraparet att kunna räddas. Den raske simmaren, ehuru redan stelnande af köld, tänkte dock ännu icke på egen räddning, utan bjelpte först med de andras bistånd sin broder upp på isen; först härefter lagade han sig sjelf upp ur vaken. Att allt detta skedde inom några få ögonblick — således mycket hastigare, än det kunnat beskrilfvas — förstås af sig sjelt. Den räddade gossen fördes till ett närbeläget torp och hans äldre broder blef icke gäckad i sitt hopp: man lyckades att genom ändamålsenlig behandling snart åter bringa den förolyckade till lifs. (Helsingfors Morgonblad.) — EN TRAGISK HISTORM. Sistl. månad skedde en vigsel i domkyrkan i Milano: kyrkan var full af nyfikna åskådare, ringarne voro vexlade och välsignelsen upplästes, då ett ungt fruntimmer andlöst rusade genom den vidsträckta kyrkan och nedsjönk vid altarets fot, med utropet: håll upp! håll upp! han är icke fri, han är min! Presten förklarade, att det var för sent, att ringar redan voro vexlade; då sprang hon upp, men nedföll genast åter, med ett sönderslitande skri, vid den nygiftes fötter. Dödsblek aflägsnade denne sig genast med sin bestörta maka, åtföljd af dem, som varit vittnen till vigseln. Man inbar den olyckliga i sakristian, der man fann cen dolk och ett bref hos henne. Det sednare lemnades genast åt presten, som befallde, att man skulle draga försorg om den arma, men iakttager en envis tystnad rörande brefvet. Brudgummen är af hög börd, och det tros, att man för hans familjs skull vill begrafva saken i elömska. Händelsen utgör imedlertid det allmänna samtalsämnet i staden.