Aftonbladet – 13 mars 1843, sida 2

att inbemta salongens tanka. Hr Stjernström inropades efter slutet af första pjesen och mottogs vid inträdet med det varma bifall, som hans talang och hans utmärkta arbetsamhet vid den Nya teatern synes väl förtjena. Svar på recensionerna öfver Handbok i Landthushållningen, af A. Lundström, jemte några ord om Handbok i Svenska Landtbruket, aj N. W. Lundeqvist. För nedanintagne replik har Red. trott sig icke böra vägra ett rum i tidningen, då det arbete hvarpå den har afseende redan lär vara ej obetydligen spridt och afbandlar ett ämne afstort allmänt intresse, samt det synts angeläget för författare att ej för länge dröja med svaret på de mot besagde arbete riktade kritikerna i tvänne särskilda tidskrifter, hvilka blott efter längre mellantider utkomma, och hvaraf åtminstone den ena, sannolikt ej har plats för en vidlyftigare polemik. Dessutom har förf. så utförligt upptagit de punkter han besvarar, att äfven den, som icke läst recensionerna, men intresserar sig för saken, äri tillfälle att inhemta de båda olika meningarne. I hr P. W. Edelsvärds tidskrift XM 441843 och i Frey 6 nionde häftet, båda tryckte i U sala, finnas recensioner öfver min Handbok i Landthushållningen. Det synes mig, som om båda dessa recensioner flutit ur samma penna; båda anstränga sig lika häftigt för att förkättra mig och göra mitt ringa arbete missförstådt. Hr FEdelsvärd torde möjligtvis ega någon liten erfarenhet deraf, att nyhetsbegäret och utländska fantasier, utan erfarenhetens varningar, ofta försätta landtbrukaren i skuld; således borde icke han ogilla mina varningar, han borde kanske visa någon aktning för den, som beskrifver sitt eget yrke, och någon misstro till den, som i stället att drifva ett yrke, sätter sig ned att gifva föreskrifter deri åt andra. Härmed vill jag icke nafva sagt hr Edelsvärd något annat, än att jag märkt, det mitt bemödande att hålla vår svenska jordbrukslitteratur inom erfarenhetens föreskrifter och hindra den att skena ut efter sjelfejorda teorier, blifvit behandladt som ett olofligt och kätterskt motstånd mot vissa dagens lagstiftare i landtbruket. Rec. börjar sin utgjutelse dermed, att herr mag. N. W. Lundeqvists bok, d. v. s. hans egen bok, är den bästa vi hittills egt, och grundar detta domslut på br Nathhorsts förtjenstfulla recension öfver detta ar25ete;n sedan fortfar han: Den förutsättningen synes naturlig, att man aldra minst i sådana ämnen, hvaråt nutiden med allvar egnar en förut ospord håg och uppmärksamhet, skulle för allmänheten väga framlägga något nytt arbete. Månne någon menniska kan uppträda med en större och mera ensidig pretention ? Ingen skulle för allmänheten våga framlägga något nytt arbete, minst i sådana ämn n; hrr Lundeqvist och Nathhorst förbehålles ensamt stifta lagar för Syenska landtbruket. Just denna öfvermodiga ensidighet gör till en pligt för hvarje redlig medborgare, att väcka uppmärksamheten på sådana orimliga lärosatser. Om min bok i landtbushållningen icke skulle förmå mer än detta, så är likväl min möda icke förgäfves använd. Hvad jag anfört om jordens olika beskaffenhet benämnes af rect: förunderliga satser, villervalla, — ovisshet i benämningar och motsägelser. Blott detta visar, huru obekant han är med allt, äfven med språkbruket i sitt fädernesland. Månne jordbrukarer har lättare att fatta: Bitterjord, talkjord etc. etc Derefter slår han sig ned likt en hungrig hök på mit anförande, sidan 4: Naturen har visserligen i mångs fall sina bestämda lagar, hvilka odlaren icke kar förändra; men då de, hvad jorden beträffar, syna: hårda och missgynnande, så tillkommer det honom att åtminstone mildra och ordna dem, så att de be främja hans afsigter. Detta tycker rec. är grufligt få vi blott lära detta, utropar han, kunna vi gerne umbära alla möjliga undervisningsböcker. Detta kar man kalla att fånga mygg med krok. Jag är imed lertid genast färdig att lära honom detta. Hvar kallar ree. de krafter, som betäcka Nordens floder met is, fält och höjder med snö, som smälta is och sni och befalla vattnet att gå den väg åt hvilken lokaler lutar, om icke naturens krafter? Nå väl, sjelfve solens strålar kunna vi på mångfaldigt sätt mildr: och ordna, så att de befrämja våra afsigter. — Fi vi blott lära detta utropar rec. så kunna vi umbä ra alla böcker m. m. Har han då aldrig sett: hu ru man samlar de matta solstrålarne inom glasvägger och ordnar dem så, att de befrämja våra afsigter huru våra fruntimmer förmå med sina skuggmede ordna solstrålarne så, att de vefrämja deras afsigter d. v. S. värma utan att bränna; huru is och snö he främja våra transporter; huru tyngdkraftens natur lagar kunna ordnas och drifva våra vattenverk, vatt na våra tegar utan att fördränka dem, m. m.? Blot denna lilla erinran är tillräcklig för ett vanligt menni skoförstånd; men rec., som har så svårt att fatta d enklaste sanningar, fordrar säkert mer: nå väl! Ja; har visat, att naturen har i många fall sina bestämd lagar, som icke kunna förändras, och huru de kun na ordnas och mildras, så att de befrämja våra afsig ter. Nu återstår att visa, att nalurens lagar icke i allt äro ovilkorligt bestämda. Djurens nalurlag är ju att vara fria, att fortplan ta sig efter naturdriften, de däggande att nära sin foster med sin egen mjölk? Menniskan kan likvä stänga djuren inom lås och nyckel, ordna deras fort plantning, beröfva dem mjölken, döda eller föda den och deras foster med andra medel än dem, hvilka na turen bestämt. Genom odling förändras plantorna ursprungliga former. Plantan flyttas ifrån sitt ege hemland till ett annat, eller i sitt eget från den cen: platsen till den andra, hvilken icke naturen gifvit den Allt detta får rec. lära vidare i min bok sid. 28: och följande. Månne då mina ofta upprepade or äro så himmelsskriande oriktiga. Vidare besväras rec. deraf, att jag anförer i mi! bok, att jordbruket är ett handtverk, och jorden ut gör det råämne, hvilket under odlarens händer måst undergå den förädling, som befinnes nödig för väx ternas behof likasom hyarje annat råämne mäst genom konst och arbete göras tjenligt för sitt be stämda ändamål. Odlaren bör vid alla tillfäller studera naturens egen hushållning: den visar ho nom växternas behof, den gifver honom ock me del att tillfredsställa dem. Jag förmår icke fin oo Agkb dattan Än OO fe AF UU dJA ARh Amt at 4 AA 11