Aftonbladet – 13 mars 1843, sida 2

anföra följande ur min bok, sid. 5 i Förordet: Den landthushållning, som lemnar de bästa resultat i Skåne, kan vara alldeles otjenlig i Norrland, o. s. v. Ingen vill derföre neka, att icke vi kunna vinna ,nyttiga upplysningar af utländska skrifter, äfven i landthushållningen, så vida dessa upplysnincar blifva prätt tillämpade på våra förhållanden, i enlighet med ;en grundlig Svensk erfarenhet; i annat fall kunna de mer förvilla än gagna. Om detta tan kallas opposition, så är det emot galenskaper, men icke emot vetenskaperna. Att studera landthushållningen utan att praktisera deri, må liknas vid att göra musik genom att blott läsa noterna; det kan vara roligt nog för den som läser, men det frambringar ingen musik. Rec. söker vidare med cn hel kop prat bana sig väg till följande ord, hvilka riktigt träffat honom på det ömma, ty jag säger: man saknar icke exempel på jordbrukare, som i allt tillämpa theoriens före;skrifter, och derigenom väl hafva blifvit rika på rön, pehuru man likväl synbart erarit, att de ofta blifvit fattiga på skördar. Denna sanning behöfver ingen förklaring. Två af rec:s intima vänner sakna åtminstone icke denna erfarenhet. Hvad rec. för öfrigt demonstrerar om jordarterna och hänvisar till masister Lundeqvists bok, är så långtrådigt och ensidigt, att det icke förtjenar ett ord till svar, ty min bok vederlägger det bäst sjelf. Att jag anför att af torfven blir matjord, graverar honom äfven grufligt, ty så enkla sanningar höra icke till hans sak. Vidare fastnar en nagel i ögat, den nemligen, att jag anförer, sid. 2 i min bok: Det är för öfrigt icke min afpsigt, såsom sjelf jordbrukare, att försöka skriva för ptheoriens stränga agronomer, utan blott för den prakptiske landtmannen,. Det vill säga, icke för de höglärde, hvilka sköta sin landthushållning såsom lIyxariklar, utan blott för den praktiske landtmannenn, som valt jordbruket till sitt näringsfång. I allt detta ir jag nog slationär att icke finna det minsta orikigt, då jag icke lofvar mer, än som är uppylldt. Derefter ordar han vidt och bredt om det, som jag inför beträffande vexelbruk, utan att i sammanhang citera orden. Om läsaren behagar i min bok uppslå sidan 262 och läsa till och med sidan 264, så finner han huru grofi rec. misstagit sig; den sista veriolen, sid. 264, slutar jag med följande ord: Allt detta panföres här, icke för att visa, att vexelbruk skulle vara otjenligt för oss. Afsigten är endast att der;med erinra jordbrukaren, att inga reglor vid åkerbruket få gälla utan undantag; att sjelfva naturen mildrat sina lagar, beträffande växternas odling, så vatt de ofta kunna finna sig belåtna på ett läge och bi en jordmån, som icke efter naturens ordning blifbvit dem anvisade; att inga bestämda föreskrifter kunna följas i åkerbruket och sädeskulturen; att odblarens framgång och största behållning af sin jord bero på, att han efter sin egen erfarenhet bestinmer valet af vexter och jordens brukningssätt, och icke nefter ett visst mod i andra länder, hyilket aldrig kan blifva en regel för oss, som alltid hafva behof af pmånga undantag). Dessa satser torde blifva svåra att vederlägga. Det som rec., sid. 33 i Edelsvärds tidskrift, ordar ram och åter, för att riktigt hopröra leran till en obegriplig massa, förtjenar ingen egentlig jordbrukare; uppmärksamhet. Hvad han isynnerhet bland många andra brott tillägger mig, är, att jag anförer i min bok, sid. 3, om styf-lera: Denna jordmån är alltid psvårbrukad; den må köras torr eller fuktig, så blir ;den dock grof och gles; och man måste noga välja väderlek, för att på sådan jord erhålla ett någo: lunda pyackert bruk. Om Spicke-lera, anförer jag. sid. 5: att den under torr väderlek är hård som teg 1; pmen i fuktigt tillstånd deremot mycket se:, samt utgör den mest svårbrukade af all lerjord. Allt detta ingår i erfarenhets-vetenskapen, som rec. hvarken tål eller begriper; han borde likväl begripa, att ordet tegel syftar på obrändt, och icke på brändt tegel. Rec. har lika oriktigt slagit sig ner, sid. 55 i Edelsvärds tidskrift, på mina ord om ängstorf, newligen: ,Med afseende på alfvens och lägets beskaffenhet, odlas sådan mark till äker eller äng. I annat fall är ängstorf det mest tjenliga medel att ersätta det, som fattas åkerjorden,. Jag uppmanar honom att utvisa, hvar jag i min bok anfört, att ängstorf ovilkorligt bör användas till åkerjordens förhättring. Rec. känner utan tvifvel lika väl som jag, att en recensent, som icke respekterar sanningen, ingen vederläggning förtjenar. (Forts. följer.) 5