Aftonbladet – 11 mars 1843, sida 2

Johannes Nilsson ansåg mindre säker, har han öfverlåtit på Samuel Magnusson i Flöckshult, som till Johannes Nilsson utbetalte förskrifna summan, emot det att Johannes Nilsson eftergaf någon del af räntan. Johannes Nilssons flerfald:ga bestyr vid domstolar har satt honom i tillfälle att använda betydliga belopp af stämpladt papper. Han har erhållit sitt behof så väl ärifrån staden, som från tingsställena Jäth och Ingelstad, och såsom god betalning emottog han tvenne gånger stämpladt papper af kronofogden Christiersson, hvars konkurs Johannes Nilsson i egenskap af yssloman utredde. Det första parti, som Christiersson lemnade 4823 eller 1826, var obetydligt, men år 1838, då Chvistiersson återkom, från Chiistianstad, der han undergätt fästningsstraff för bedrägligt förhållande emot borgenärer, erhöll Johannes Nilsson af honom kart sigillate för tre hundrade riksdaler bko. Huru Christiersson åtkommit dessa kartor kände Johannes Nilsson lika litet, som sättet för deras undanstickande, då egendomen till 7kreditorerne uppgafs, men ryktesvis hade Johannes Nilsson erfarit, att Christiersson skulle hafva bekommit kartorne i kammarrådet Bergii sterbhus. I sin förrberörde egenskap af sloman uti Christierssons konkurs, hade Johannes on lagsökt vice häradshöfdingen M. Bergqvist för dennes skuld till Christiersson, och med fastställande af Konungens befallningshafvandes i Blekinge län derfver meddeldta utslag, har Kongl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge, i utslag den 49 September 1841, hvilket Johannes Niisson nu företedde, ålagt Bergqvist att betala tre hundrade sjuttiofem riksdaler riksgäldssedlar, jemte ränta. Å utslaget har Johannes Nilsson qvitterat 275 Rdr samma edelslag, som Bergqvist vid serskilda tillfällen, det sista den 27 Februari 4233, afbetalt. Dessa afbetalningar hafva skett med stämpladt papper, hvarå Bergqvist haft tillgång i sin egenskap af försäljningsman i uingen och hofrättsrådet S. E. Trägärdhs domsaga; hvarförutan Johannes Nilsson erhållit stämpladt papper af Husberg de två eller tre sista åren. Husberg hade nemligen haft behof af säd och potatis till utsäde, och då Johannes Nilsson var i tillfälle att dermed tjena en vän, så hade han i utbyte tagit stämpladt papper och dervid ätnjutit fem procent i provision. Det sålunda erhållna papperet hade ungefär 200 Rdr banko stämpelvärde, och det sista bytet skedde sistliden vår. Johannes Nilsson kunde ej erinra sig att han, annorledes än nu blifvit berättadt, åtkommit stämpladt papper och föregaf ej ens, att reqvisitionerne deraf från tingsställena varit af större betydenhet, än som han vid hvarje serskildt tillfälle behöft. cAf de sålunda erhållna kartepartierne hade Johannes Nilsson, åren 4233 och de följande, så länge förbemälta Bergqvist biträdde herr hofrättsrådet Trä gårdh vid tingsgöromål, till Bergqvist försålt hvad i domsagan kunnat utgå, utöfver det belopp som herr hofrättsrådet eller Bergqvist, enligt stäld borgen, ägt att från ränteriet reqvirera. Johannes Nilsson förmodade att denna kartehandel ägt rum i sju år, fen öfverhufvud ej uppgått till bögre belopp än tvåbhundrade riksdaler riksgäldssedlar om året. Bergqvist reqvirerade väl understundom större belopp afstämpladt papper, men Johannes Nilsson har haft den föresatts, alt endast emot kontant betalning lefverera hvad Bergqvist begärt. Samma provision eller fem procent, som Johannes Nilsson af Husberg erhållit, fick Bergqvist jemväl tillgodonjuta, och Johannes Nils-: son kände cj de skäl Bergqvist haft att, då vilkoren i öfrigt voro lika, föredraga handeln med Johannes Nilsson, framför att insätta penningar på ränteriet och derstädes uttaga motsvarande kartzbelopp. Sedan domstolen gjort Johannes Nilsson uppmärksam derpå, att de kartor han afyttrat, jemte de han vid sitt bäktande innebade, vida öfverstego de belopp, som han uppgilvit sig hafva erhållit, förklarade Johannes Nilsson, som erkände att han vid häktandet innehade af Christerssons kartor 42 stycken, hvardera af 25 Rdrs valör, att jemka, förhållandet på det sätt, att han troligen sålt vida mindre till Bergqvist samt erhållit vida mera af Christiersson. Han uppgaf nu att Christiersson, i bref från Christianstad, skickat honom kartor för 40 Rdr, samt att det förut lemnade, af Johannes Nilsson såsom obetydligt uppgifna partiet, uppgått till ett belopp af minst 500 Rdr Bko; och då domstolen erinrade honom, att det belopp han förut kallat obetydligt,, nödvändigt mäste hafva understigit 300 Rdr, enär det blifvit nämndt relativt till denna summa, samt således cj kunde öfverstiga densamma, så öfvergafs Johannes Nilsson af den fyndighet han förut under förhöret ådagalagt och förklarade sig ej. veta; huru förhållandet härmed rätteligen är. Husberg inställdes för rätten och erhöll besked om de uppgifter Johannes Nilsson meddeladt, så vidt dessa kunde synas hafya gemenskap med målet, eller anginge förhållanden, hvilka af Husberg blifvit på annat sätt förtäljda. Efter derom skedda framställningar, vidhöll Husberg, att så väl liqviden rörande torpet under Stenfors, som den emellan de tilltalade uppgjorda förlikning, angående affårsförhållanden, hyilka varit föremål för domstols pröfning, skett på det sätt Husberg uppgifvit. Johannes Nilsson hade väl på Husbergs begäran tecknat transport på den i Thelestad intecknade till Johannes Nilsson ställda skuldsedel, men Husberg hade sjelf till Sven Månsson i Ugglekull hypotbiserat -sedlen för ett tusende riksdaler banko och af honom uppburit penningarne. Husberg vidblef jemväl att han ej till Johannes Nilsson försålt några kartor, åtminstone icke de tre sista åren, eller efter den tid då Husbergs befattning med stämpladt pappers försäljning upphörde. Johannes Nilssons föregifvande att Husberg sistliden vår skall i utbyte mot säd och potatis till utsäde, hafva lemnat kartor, är destomera ogrundadt, som Husberg af Samuel Magnusson i Flöckshult bekommit sitt behof af potatis; och var det för Husberg omöjligt att förklara hvarifrån Johannes Nilssons irringar härleda sig. Johannes Nilson, som lemnades tillfälle att yttra sig öfver Husbergs, mot den förres stridande uppgifter, visste ej nu mera huru öfverlåtetsen af torpet skett, samt kunde ej gifva en bättre förklaring öfver stn, rörande förlikningen omständliga berättelse, än att han ansåg det hafva varit fullkomligt så godt som penningar, att han till Samuel Magnusson öfverlät intecknade skuldsedien; men hvarken Husberg eller Johannes Nilsson förmådde utreda, huru Husberg, utan att penningar eller penningars värde blifvit erlagda, fått) sin skuld till Johannes Nilsson förminskad från tvåtusende till tvåhundrade riksdaler: Hvad angär byteshandeln med kartor och spannmäl, så vidblef Johannes Nilsson att denna egt rum på det ätt, som af honom är meddeladt, och om än det till fventyrs vore förhållandet att Samuel Magnusson lef