Aftonbladet – 10 mars 1843, sida 1

Man talade om mig i hela Paris. Några da gar efter min triumf blef Ernst tyst och dyster Jag frågade henom om orsaken, utan att kunne erhålla något svar. Endast nej! nej! Detta ord väcker förtviftan hos dem, som sannt älska. Ifar sade: jag har en förskräcklig sorg, men ni får icke veta den. Det var en blymassa, som göt sig öfver hjertat. I min blindhet trodde jag, ati jag ännu icke förvärfvat mig tillräcklig ryktbarbet. Jag bade nyss slutat en tafla; jag skickade den till salongen. Den mottogs väl; publiken fann någon förtjenst i utförandet; hopen samlades omkring taflan, detta blef ett mod. Ernst visade sin tillfredsställelse deröfver, han syntes Pa spetsen af förtjusning. Han så till sigande. offentligzjorde sin tillgifvenhet för mig, jag hbjelpte till; hvar och en visste att han var min älskare. Han syntes smickrad; hans förra karakter återkom. Och jag, jar! Ö, jag var tokig af glädje! Ni är icke qvinna, min kusin; ni kan icke fatta let der. Han, som endast intogs af skönheten, wan hade inför alla offentliggjort sitt val, han rodrade icke mer för mig; han måste således älska nig! Jag öppnade min salong för verlden; jag mottog mänga, jag bemödade mig alt visa hvad i så godhetsfulit kallar min utomordentliga älskvärdhet; jag insåg att jag lyckats. Herr de Chance beklagade sig icke; tyertom acksde han mig för de depenser, jag gjorde. Han fhörde mig med en markerad tillfredsställelse ch vände sig sedan mot milt auditorium, för tt inhemta dess yllranden. Jag var alldeles utm mig, säger jag er. Jag bade länge i tysthet rbetat spå en roman. Jag skref med mitt bjerta; ag hade alltid idder; hjertat är outtömligt. Jag