Aftonbladet – 8 mars 1843, sida 2

Bliciteten den förut emellan styrelsen och honom enkilda saken; och under förgätande af hufvudmomen.erna, inblandades andra ämnen, för att gifva händelen skenet af förtryck och förföljelse. Trogne den grannlagenhet, att icke lemna offentligret åt omständigheter, som endast hafva afseende på len inrättring, hvars vårdare vi äro, vilja vi här icko vidröra dem. Om herr rådman Zander å sin sida ika insett vigten af tystlåtenhet på sin plats, så hade ora mycket obehag förekommits. Missförhållanden nade icke uppstått hvarken inom eller ulom kontoet. Vi önskado ställa till rätta utan skada för herr ådmannen. Han förstod icke välmeningen. Vi förvigå vidare ordande härom, ty vi önska icke att lägga sten på bördan. Vi bedje endast få erindra, att hvilka olika befattningar man äm innehar, förändras icke förhållanderne I den ena utaf den ställning hvari nmaan anser sig vara uti en annan. Diedr. Reder. M. Philipson. F. Bergwall. Joh. G. Fagerström. Olof Eschelsson. Läsaren finner, att det hufvudsakligen är tvenne omständigheter, på hvilka de, som undertecknat denna skrift, stödja sig, för att förklara sitt handingssätt. Om det ena skälet, att föreställningen till herr Zander förmenas ha varit enskild, ehuru den angick en sak utan all gemenskap med hans utöfning af sin tjenst i bankoafdelningen, ha vi redan yttrat oss i anledning af samma skäls framhafvande i Norrköpings Tidningar, och det är i illa hänseenden så svagt, att det vederlägger sig sjelf. Det andra har en något mera skenbar vigt. Herrar direktörer synas nermligen räkna sig till sodo sitt återinväljande i bankstyrelsen, såsom bevis på rättfärdigheten af sin sak, och på deras åtägrds gillande af allmänna opinionen. Men, vid närmare påseende, skall det lätt fin nas, att detta återimväljande kunnat bero på helt andra förhållanden. Bankens delegare måiste naturligtvis fästa ett hufvudsakligt afseende derpå, att i afdelningsstyrelsen hafva personer med affärsskicklighet och solid förmögenhet. 3 detta afseende uppfylla de nuvarande direktörerne, utan tvifvel, alla fordringar, och den ene it dem, hberr brukspatron Reder, är för öfrigt en af de rikaste män i Sverge. Vid sådana förhållanden är det ganska förklarligt om bolaget nödgats uppoffra en tjenstemans anspråk, för att bevaka ett mäktigare intresse, och deraf följer ingalunda, att hrr direktörers handling blifvit gillad. Detta hafve vi ansett oss böra nämna såsom skäl hvarföre, såsom i går nämndes, den insända skriften icke kunnat förändra vårt omdöme om saken.