Aftonbladet – 8 mars 1843, sida 1

) oo ER AE ee det måste dricka sig rusigt, emedan dess rus är min styrka, och jag — ensamt jag — måste våra stark. Vive Panarchie! Lyckli ige Marat! Folket måste ännu en gång bära dig i trivmf genom Paris.n Här tystnade han, lutade sitt skalliga hufvudet mot badkaret och inslumrade, som det tycktes uti en ljullig dröm. Men vid slumrarens hufvudågärd stod en afgrundens engel och drog med sitt kyliga finger öfver syndarens panna dessa linier, hvilka utestänga alla saliga tankar från den drömmande själen. Marats bleka, nervretliga ansigte mulnade plötsligt, en svår krampryckning förvred de missbildade dragen, oroligt rörde sig den stora syndaren, såsom hade all verldens synd legat tryckande öfver hans hjerta, såsom hade maran, velat qväfva honom uti sin famn. Nu inträdde en gammal tjenare och förskingrade fantasiens spöken. Marat spratt till och vaknade, i det han fäste sina gulakUiga, emaljtika ögon på den inkommande och frågade: : Säg Mig, min trogne Frangois, är jar nu förvand lad till en blott och bart menniska, eler fortlar jag alt vara något mera, jag är oviss derom ty du skall veta, att en förbannad dröm har elat tillintetgöra hela mitt välde., Ni är Frankrikes skyddspatron, ni är franska folkets afvud, svarade tjenaren inställsamt. sar skulle så äfven tro, min kära Francois. Tin belöning för ditt uppriktiga och sanningsenliga svar, ger jag dig rättighet att taga hvilket hufvud du vill i Frankrike, mitt naturligtvis undantagandes,, återtog Marat och log. Ni är frikostig, medborgare. Och efter ni will