Aftonbladet – 7 mars 1843, sida 1

RR nen hans hufvud. Det ena som det andra var en tillfällighet. Men Ludvig XVI:s likgiltighet för det allmännas väl var det, som aniände revoltens fackla; ehuru han ej märkte lågorna, förrän de hade omfamnat underlaget al hans egen tbron — och då var det försent. Den hungriga flamman kunde ej släckas med annat än kungablod. Det var i början af den revolutionära gäsningsprocessen, sent en afton i Juli månad 1788, som en nerstänkt ryttare i fullt fyrsprång sprängde in i den vackra staden Caen i Normandie. Hästens sporrhuggna sidor, kring hvilkas blessyrer en blodmassa fördelade sig i de mjuka håren, äfvensom det hvita löddret på bringan tycktes tillkännagifva, att den ridande mera tänkte på sitt mål, än på sitt trogna djur. Utan att skänka den ringaste uppmärksamhet åt de förbisväfvande bilderna, fortsatte vår främling likgiltigt sin väg, insvept uti sin mörkröda ryttarkappa, som, fuktig af aftondaggen, slöt sig i tunga veck kring den smärta gestalten och antydde, i förening med den trekantiga hatten, det långa svärdet och det snäckrika betslet, att mannen tillhörde konungens armå. Förtroligt och svärmande hade den smekande sommarqvällen utbredt sitt månskensflor öfver den romantiska staden, som redan tycktes hvila på tystnadens arm. Endast från ett fenster på den aflägsna och slingrande gatan Gilles-Andrö dariade, bakom en grön gardin, ännu skenet al en flämtande lampa, vid hvilken satt en ålderstigen man med vördnadsbjudande, men sjukligt utseende, och studerade ett nummer af Marats Yamie du peuple. Det var den gamle advokaten Samuel Godier, en person af högt anseende, så väl för sina djupa forskningar i lagfarenheten, som