Aftonbladet – 7 mars 1843, sida 1

ÄRAS SS SENSE kände sin pubiik och förstod att använda de tjenligaste medel för att vinna sympathier i den politiska förnedringstiden. Så utmålade han, med verkliga elddrag, det rådande förtrycket, hur despotismen stal kraft och anseende bort från samhället, under det han påpekade de säkraste medel, med hvilka ett förtrampadt, men ädelt folk förskaffar sig fribet och rättvisa, m. m. Marat blef således en sanningens profet, på samma gång som han var hatets tjenstebjon; och han visste lika väl alt sockra på sitt gift, som att drypa gift i sjelfva sanningens mun. Också teknar ingenting bältre denne äfventyrare, än hans eget öde efter döden: nemligen att först erhålla triumfbågar och mausoleer, ja, till och med ett hedersrum i sjelfva pantheon — för att slutligen kastas i cloaken Montmartre. . Frihetsbegäret, en gång väckt, dröjer ej länge att förklara sig, serdeles der förtrycket är som mest kännbart. De politiska eldbränder, som några missnöjda patrioter utkastade bland folket, antände derföre snart alla sinnen; och den tankan blef allmän: att en genomgripande statsreform var nödvändig, för att betrygga Frankrikes framtid. Ve den styrelse, som, då en sådan tonka förnimmes, icke lyssnar till folkets röst! Ludvig XVI, utgången ur sjelfva berrsklystnadens sköte, utan kraft och principer, skulle naturligtvis förblifva en slaf i vanans band. Han var en personificerad svaghetssynd, på hvars hulvud slumpen kastat en krona — I stället för en nattmössa. Det bör således ej Hgga Ludvig till last, att ban ej begrep regerinaskonsten, att han tog miste om lämpligaste sättet i alt styra, lika litet som det bör ligga folket till last, alt det tog