Aftonbladet – 3 mars 1843, sida 1

ren mest, som mest pröfvar styrkan, fermeten och längden af deras fingrar. Jag har för min del ofta funderat på att skrifva ett thema med variationer, på prosa nemligen. Vår tid är, oss emellan sagdt, så prosaisk, att det ej lönar mödan att skrilva vers åt henne; det måste bli rim, och vår tid har hvarken rim eller reson. — Det finnes knappt någon enda beskedlig mamsell, som håller ut med att genomläsa ett skaldestycke från början till slut. Sält Oxenstjernas Skördar (ett mästerstycke) 1 händerna på vår tids ungdom: man skall ej orka med en sida, man skall somna och påstå, att man heldre läser Lows handbok, om man nödvändigt skall läsa åkerbruksböcker; man skall ej begripa poesien, eller att det alivarliga, det lugna är poesi. Tacka vill jag prosan; den slinter ner i den goda allmänheten, som då man dricker ur ett löskokadt ägg; der är näring i den, mycken näring, men den behöfver ej tuggas, ej sönderbackas i metrikens hackelsckista. Poeternes konst påminner mig om en konstmakare, jag såg I min barndom: han sönderskar ett band i tjugo lika stumpar och blåste samman bandet igen. Poeten gör detsamma; han måste sönderskära tanken i oändliga bitar för rimmets och metrens skull. Är han en stor skald, förmår han göra det helt igen; ir han en stackare, en rimmare blott, blir det sönder som sönder är, och allmänheten får i stället för en verklig poesi en hop poetiska stumpar, hitar af tankar, af känslor och ideer, alla vackra och fransiga i ändan, men utan inre sammanhang. snillets ande måste blåsa ihop dem, om konsten skall vara lyckad. Det är en sådan trollkonst som nu, gud bättre.